onsdag 4 februari 2015

4. Från svedjemark utanvids till by

    Min mormors far och mor, Jon Olofsson och Brita Persdotter, blev helt 
    ställda när laga skiftet redovisades 1853. Deras mark i Störsbäcken, den i lantmäteriets beskrivning kallad ”Jon Ols odling”, hade med ett enda penndrag lagts i annans ägo och förvandlat deras innehav av odlad mark från drygt 10 till 4 tunnland. Marken där tidigare generationers odlarmödor – Britas föräldrar Karin Hansdotter och Per Eriksson, före dem Karins fosterföräldrar Per Persson och Malin Eriksdotter och hennes avlidne make i första äktenskap, Jon Hansson, den som först satte flåhackan i marken i byn – var inte längre deras.

MAN KAN PÅ GODA GRUNDER anta att intresset för åkerjord i byn hos de nya ägarna inte var särskilt stort annat än det potentiella värde i pengar som den representerade. Sälja marken låg närmast till hands. Men tyvärr saknades köpare. Jon Olofsson och Brita Persdotter hade bara några år tidigare, 1848, övertagit hemmanet Letsbo sub sub 1 (Brasens) från Britas föräldrar, Per och Karin. Köpeskillingen var 624 riksdaler, en ansenlig summa pengar för ett nygift par. Det fanns med andra ord inte tillräckligt med kontanter att köpa marken de förlorat.

ALTERNATIVET ARRENDERA låg närmast till hands och ett arrendekontrakt upprättade 1856 med den nye ägare Johan Jonsson vid pennan:

Det mig med senaste nybruksskiftet tilldelade torp uti Störsbäcken innehållande i vidd sex tunnland 1 1/2 kappland och i uppskattad ägo 1 tunnland 22,614 kappland eller i skatt motsvarande nära tolv penningland varder härmed till bonden Jon Olofsson i Letsbo eller dess rättsinnehavare överlåtet att under en tidsrymd af tjugo (20) år räknat från denna dag brukas och begagnas med villkor, att jag, Johan Johansson förbinder mig att under nämnda tid ansvara för alla de å berörda jordäga hit belöpande utskylder och onera av vad namn de vara må emot det att jag årligen erhåller i arrende tio (10) riksdaler riksmynt varemot jag förbinder mig, att, efter nämnda tjugo (20) års förlopp då lägenheten till mitt hemman återfaller erlägga femtio (50) öre riksmynt för varje odlat kappland vare sig åker eller äng varförutan Jon Olofsson och hans rättsinnehavare berättigad att under befattningstiden å mitt hemmans skog taga nödig vedbrand, grantimmer och stängselvirke men vara förbjuden att hugga sågtimmer och bjälkar samt i övrigt något av skogen till avsalu hålla. Sålunda vara avhandlat överenskommit å vittnens närvaro med våra namns underskrifter. Ljusdal den 13 oktober 1856. Johan Jonsson No 5 i Heden upplåtare. Jon Olofsson s.s. 1 i Letsbo förr besittare och nu arrendator.”

DEN KNAPPT SKRIVKUNNIGE och i övrigt inte särskilt begåvade Jon skriver under kontraktet utan att ens ha försäkrat sig om rätten att ta inteckning i ägarens hemman Heden no 5 och därmed säkerställa sin ställning som arrendator även vid ett eventuellt ägoskifte. En rättighet, ”utan särskilt hörande”, som på den tiden vanligtvis skrevs in i alla arrendekontrakt. Det får också till följd att det aldrig redovisades i häradsrätten.

ARRENDET OMFATTAR MARKEN, ingenting om byggnader. I så fall borde de ha skrivits in eftersom det hade varit Jon Olofsson som ägt dem. Byggnader på ofri mark betraktades som lösöre, lätta att märka upp, monteras ned och flyttas till annan plats.
Fyra år senare, 5 oktober 1860, skriver Jonas Olofsson över detta kontrakt på samma villkor till en torpare Anders Nilsson från Huskasnäs. Det sker genom att parterna på kontraktets baksidan skriver:

Det å andra sidan stående kontrakt transporterar jag undertecknad på torparen Anders Nilsson som nu redan samma torplägenhet tillträdde, som skedde Ljusdal och Letsbo den 5 oktober 1861. Bonden Jon /bom/ Olofsson i Letsbo. Vittne skräddaren Lars Jacobsson i Ångsäter och Johan Persson i Oppli.

HÄR FRAMTRÄDER DEN SKRIVKUNNIGE skräddaren Lars Jakobsson, som året därefter kommer att bli Jon Olofssons förmyndare. Lars, ofta anlitad i socknen i ärenden av den här arten antar senare efternamnet Hallgren och flyttar till Letsbo där han blir ”Lars i Backen,” men det är en annan historia.
Anders Nilsson och Margta Jonsdotter var båda i 60 års åldern när de kom till Störsbäcken. De hade tidigare varit torpare i Gåda men kom närmast från Huskasnäs. Deras två barn, båda ogifta, drängen Nils 35 år och pigan Margta 28 hade tjänst i Letsbo.

ÅRET DÄRPÅ, den 1 november 1862, inlämnar deras son Nils Andersson en köpehandling med följande lydelse:

Jag, Anders Nilsson, upplåter och försäljer härmedelst med min hustrus goda goda råd och samtycke till vår son Nils Andersson vår ägande torplägenhet belägen i Störsbäcken hörande för ett 1/2 öresland (12 penningland, min anm.) under hemmanet nr 5 i Heden samt en åker söder om gården beräknad vara cirka 12 kappland hörande till hemmanet nr sub sub 1 i Letsbo på en tidsrymd av fjorton /14/ år räknad från den 12 oktober innevarande år eller så länge som mitt innehavande kontrakt det medgiver vilket jag av ovannämnda hemmansägare erhållit genom transport av bonden Jon Olofsson i Letsbo och vilket jag vidare transporterar på ovannämnda köpare samt med dess därå uppförda åbyggnad undantagandes kornladan, smedjan och halva östra källaren för en av oss emellan överenskommen och betingad köpesumma sex hundra /600/ riksdaler riksmynt varav redan är betalt 100 riksdaler rmt vilket härmed kvitteras och 350 riksdaler rmt skall utbetalas 2 år härefter räknat från nedan skrivna dato och det övriga av köpesumman 150 riksdaler rmt skall hos köparen räntefritt innestå till bägges vår död då sistnämnda summa tillfaller vår dotter Margit såsom utbrytning och vi säljare förbehåller oss av köparen eller dess rättsinnehavare i bägge vår livstid nöjaktig föda och ytterkläder samt nödig skötsel och omvårdnad på vår återstående ålderdom, även förbehåller vi oss såsom fördelar 1/4 tunna korn, 1/2 lispund lin årligen men om det skulle så hända att vi ej skulle finna oss för gott att vara i åbons brödlag så förbehåller vi oss såsom födoråd vilket då fått bestämmas av gode mäns prövning.
Även står det köparen fritt att sommartiden få begagna sig av fägatan för boskapen ut och insläppning och på dess grunder och villkor avhända vi oss säljare ovan berörda lägenhet med allt vad därtill hörer och lagligen tillskrivas kan. Således vara avhandlat och överenskommit med våra namns underskrifter i tillkallade vittnens närvaro som skedde Ljusdal och Störsbäcken den 25 oktober 1862. Torpare Anders Nilsson och hustru Margit /bom/ Jonsdotter säljare. Torparsonen Nils Andersson i Störsbäcken köpare. Vittnen Lars Jakobsson, Ångsäter Johan Persson, Oppli1
Häradsrätten resolverade (beslutade): De ingivna avhandlingarna varda i avseende besittningsrätten av derå ovan nämnda jordlägenhet till vederbörande framtida säkerhet samt den kraft och verkan som med Kungl. förordningen den 1 november 1844 överensstämmer, uti inteckningsprotokollet intagets, varöver bevis kommer tilldelas genom utdrag av protokollet samt påskrift av avhandlingarna. Rörande inteckning, för att vid gällande kraft bibehållas, inom vart tionde års slut till förnyelse hos häradsrätten anmälas”.

SOM BILAGA TILL KÖPEHANDLINGEN bifogas arrendekontraktet, som nu får ytterligare en anteckning på baksidan nämligen den att Anders Nilsson överlåtit arrendet på samma villkor till sonen Nils Andersson.
Det arrendekontrakt som Nils Andersson övertar behöver ingen förklaring. Det gäller rätten att bruka den mark Heden no 5 äger, de 16 år som återstår av arrendetiden och som senare kom att kallas för ”Lunds”. Men vad är det som makarna Anders Nilsson och Margit Jonsdotter i övrigt ”upplåter och säljer” till sonen Nils för 600 riksdaler? ”Vår ägande torplägenhet” står det i köpehandlingen. Vad menas med det? Något svar på den frågan får man inte i domstolens handlingar. Återstår att dra några egna slutsatser från texten i handlingarna.

DET ÄR UPPENBART att Jonas Olofsson och Anders Nilsson också gjorde en muntlig överenskommelse när de ”transporterade” arrendekontraktet i oktober 1861. Var det så att Jonas Olofsson sålde familjens stuga i Störsbäcken utan sin hustrus, Brita Persdotter, samtycke? Ett köp med begränsad äganderätt, i tid som sammanföll med arrendet? 600 riksdaler var mycket pengar på den tiden. Många köpte ut sina torp efter laga skifte för mindre än så. Köpet måste ha omfattat något mer än ett övertagande av ett arrendekontrakt gällande till 1876.

NÅGRA MENINGAR i köpekontraktet bekräftar mitt antagande. ”En åker söder om gården beräknad vara cirka 12 kappland ” (drygt 1800 m2) ingår i köpet utöver den arrenderade åkermarken. Det säger att torplägenheten i kontraktet är belägen norr om ägofigur nr 1795 på lantmäteriets karta från laga skifte som till större delen tillföll hemmanet ”Brasen” och en mindre del till Heden no 5. Enligt kartan omfattar ägofiguren 12 kappland. Det talar för att det torp som mina morföräldrar senare övertar och som blir mitt föräldrahem ingår i uppgörelsen. En kornlada, en smedja och halva östra källaren omfattas inte i köpet. Kornladan borde ju vara den gamla kornlada som flyttades över byvägen när mina föräldrar byggde ny ladugård. Men var låg smedjan? Vad menas med östra källaren? Det står också att sonen Nils fritt får använda sig av fägatan vid ut- och insläpp av boskap. Vad menas? I uppgörelsen ingår bara åkern söder om stugan. Återstoden av marken odlades och ägdes av ”Brasens”. Man kan förstå att Nils hade behov av att använda fägatan. Men hur kunde Anders Nilsson lova det?

NILS BLIR INTE TORPARE någon längre tid. Han dör 17 november 1868 i lungsot. I december samma år förrättades bouppteckning2. Efterlevande var hans föräldrar Anders och Margareta. Så mycket till jordbruk kan inte ha förekommit under Nils tid på torpet. Han äger en arbetskärra, ett par vedkälkar, en åkerharv och ett årder men i stall och gethus var det tomt. Åkermarken under hemmanet Heden no 5 värderades till 425 riksdaler. Högt värderat kan man tycka. Det återstod ju bara 8 år av arrendetiden. Ingick det ett tidsbestämt köp av stugan? På skuldsidan antecknades en revers utgiven av en torpare Jon Johansson på 52 riksdaler och 50 öre. I övrigt ägde han bl a i silver ett fickur 8 rdr, 2 st kedjor 5 rdr, en bägare 1 rdr 50 öre, ett par skridskor (!) och gångkläder. Men han hade också andra skulder utöver reversen. Hos handlare Blomberg 27 rdr, Sven Johansson i Letsbo 220 rdr, Flink-Anders 79 rdr, Olof Persson i Sillerbo 60 rdr, Anders Jonsson i Hedsta 25 rdr och bonden Per Olsson i Letsberg 10 rdr. Summa skulder 435 rdr, 50 öre. Efter begravningskostnader m m blev behållningen 193 rdr och 81 öre.

DET GAMLA PARET Anders och Margareta närmar sig 70 år när torpet i Störsbäcken återgår i deras ägo, d v s en ägorätt som gäller ytterligare åtta år. Hemmadottern Margta är den som betraktas som ägare, i vart fall står det så i födelseboken när hon den 16 september 1873 föder en son som vid dopet får namnet Anders. Han antecknas som oäkta men får efternamnet Westerlund vilket tyder på att hans far var känd. Beteckningen ”torpegarinnan” återkommer sedan i husförhörsboken när det gäller Margta Andersdotter. Hon betraktar sig alltså som ägare till torpet. Vid dopet av Anders ställer bl a grannar upp som vittnen; torparen Per Persson och Ingrid Jonsdotter i ”Rotens” och bonden Måns Andersson och Sigrid Olofsdotter i ”Mångses”.
Den 3 februari 1876 dör Margareta Jonsdotter och den 17 mars förrättas bouppteckning3. I boet återfinns 1 get och 4 får, diverse redskap, bohag, vävstol och spinnrock, gångkläder m m till ett värde av 162,40 – och nu talar vi om kronor efter myntreformen 1873. Arrendet löper ut det året.

I OKTOBER 1877, dör Anders Nilsson 75 år gammal i magsår. Bouppteckning förrättades den 18 febr 18784 med dottern Margareta Andersdotter som ende arvtagare. Anders efterlämnar endast personliga tillhörigheter som kläder. Margareta Andersdotter kallade sig även i fortsättningen ”torpegarinna”. Men vad är det hon äger och i vilken torparstuga bor hon? Den frågan är det omöjligt att finna svar på. Tyvärr, det finns ingen som kan berätta.
Kontraktet på den av Heden no 5 arrenderade marken, den så kallade ”Jon Ols odling,” har löpt ut. Om det nu var så att det fanns ytterligare en uppgörelse gällande torpstugan och en åkern ”söder därom”, vilket jag tror, måste även den överenskommelsen ha löpt ut efter 20 år. Vissa affärsuppgörelser senare tycker jag kan vara en bekräftelse på det.

ÅRET DÄRPÅ KÖPER Måns Andersson i ”Mångses” och Per Persson i ”Rotens” ”Jon Ols-odling” - som nu ägs av bonden Per Johansson, son till den avlidne Johan Jonsson, och änkan Margareta Olofsdotter5. I köpet ingår den del av ”Blötmyran” (eller Skrubb) som nu, efter delning av Heden no 5, också ägs av Per Johansson. Den sammanlagda arealen uppskattas till 122 kvadratref, d v s 10,75 hektar. Avtalet tecknas den 25 augusti 1877 och köpeskillingen 1200 kronor betalas den 25 augusti 1878. Inget nämns att åbyggnader. Det finns sannolikt inga byggnader som man betraktar så värdefulla att de behöver nämnas i köpebrevet.

Den 20 maj 1879 säljer kompanjonerna marken vidare till Lars Henriksson Lund och hans hustru Malena Larsdotter, ägare till ”Klangstorpet” (Kämpes) för samma summa pengar. Makarna Henriksson Lund hade i oktober året före (1878) sålt ”Klangstorpet” till torparen Jonas Grönqvist och hans hustru Christina Forsberg på Granbergsvallen i Ramsjö men bodde, vad jag kan förstå, kvar på ”Klangstorpet”. Henriksson Lund fick 3 500 kronor. Ett högt pris kan tyckas så här i efterhand. Han hade fem år tidigare betalat 2 000 kr. Köparna flyttar aldrig till Störsbäcken utan blev kvar på Granbergsvallen där de något år senare köper en annan gård. Torpet i Störsbäcken säljer de vidare till soldaten Anders Kämpe med omedelbar inflyttning i maj 1883. Köpeskillingen var denna gång åter 2 000 kr.
Även om det saknas uppgifter tror jag att det är Henriksson Lund som uppför de första byggnaderna på ”Jon Ols odling”. I så fall en stuga med kök och kammare sammanbyggd med ladugård, ett fårhus, ett stall, en kornlada och ett härbre, det senare en lada med en påbyggd övervåning, av märkningen att döma ditflyttad. Senare tillkom en fristående mangårdsbyggnad som med tiden revs och flyttades till Måga. Kanske bekräftas mitt antagandet när man i tingsrätten ser att Måns Andersson begär inteckning i fastigheten för ett reverslån på 516 kr. Utöver vinsten från försäljningen av ”Klangstorpet” behövde kanske Henriksson Lund mer pengar till sina byggen.

I BÖRJAN AV 1870-TALET KOMMER en ung värmlänning till Letsbo för att tjäna dräng. Han heter Nils Persson Lillman, född i Norra Ny socken. På gården ”Brasens” möter han en ung flicka, hemmadottern Märta Jonsdotter, och så händer som inte får hända. Märta blir i ”olycka” men den vänder det unga paret till ett livslångt äktenskap. Söndagen den 23 juli 1876 vigs de, hon 23 år, han 27. Märta och Nils är min mormor och morfar.
Tre månader senare får de sitt första barn, dottern Brita. De bor tillsammans med Märtas mor, änkan Brita Persdotter, som har s k undantag i ”Brasens”, fram till att Britas död den 11 januari 1881. Då får de ett erbjudande att köpa torpet i Störsbäcken av ”Brasens” nye ägare Jon Mårtensson och tecknar följande avtal:

Härigenom upplåter och försäljer jag Jon Mårtensson i Letsbo en jordlägenhet innehållande femton (15 3/4) kappland i areal, hälften odlad och hälften oodlad jämte en därå befintlig stugbyggnad med tre rum och ett fårhus beläget i Störsbäcken och sträcker sig västerut från nämnda åbyggnad på femtio års tid räknat från nedanstående dato till arbetaren Nils Lillman och hans hustru Märta Jonsdotter i Letsbo för en överenskommen och betingad köpesumma av trehundra (300) riksdaler som erlagd och varder härmed kvitterad.
§ 1 Det åligger köparen att erlägga en krona i skatt till hemmansåbon eller dess rättsinnehavare vid kronouppbördsstämman varje år.
§ 2 Men efter de ovanstående femtio årens förlopp så skall det ovärderligen åligga innehavaren av stamhemmanet att återföra nämnda lägenhet med alla dåvarande åbyggnader jämte odling och gärdesgårdar efter laga värdering eller ock upprätta nytt kontrakt om så överenskommes
§ 3 Beviljas köparna att utan vårt vidare hörande till säkerhet för detta köpekontrakts bestånd taga inteckning i mitt ägande hemman Letsbo sub sub 1 om ett och ett tvådels öresland. (Enklare utryckt 1 öre 12 penningland, min anm)
§ 4 Så avträder mig på ovannämnda grunder berörda lägenhet samt tillägna köparna att genast tillträda och bruka såsom annan välfången egendom på ovannämnda tid. Sålunda vara avhandlat och överenskommit bestyrkes med våra namn underskrifter i hitkallade vittnes närvaro som skedde i Ljusdal och Letsbo den 23 maj 1881”.6

I och med försäljningen av hemmanet ”Brasens” torp i Störsbäcken till mormor och morfar reder Jon Mårtensson också upp det något förvirrade ägandeförhållande som tydligen rådde i byn. Margareta Andersdotter nu ”förre torpegarinnan” får även hon för en billig peng köpa mark i byn strax intill torpet. Följande uppgörelse tecknades:

Härigenom upplåter och försäljer jag, Jon Mårtensson, en jordlägenhet dels odlad och dels oodlad till byggnadstomt innehållande sju och fjärdesdel (7 1/4) kappland areal (ca 1200 m2, min anm.) jämte en mindre stugbyggnad beläget i slåttstäkten på femtio års tid räknat från nedanskrivna dato till förra torpägarinnan Margareta Andersdotter därstädes för en av oss emellan överenskommen och betingad köpesumma av Tjugo (20) riksdaler som är nu erlagt och varder härmed kvitterad.
§ 1 Det åligger köparen att erlägga femtio (50) öre i skatt till hemmansägaren eller dess rätts innehavare vid kronouppbördsstämman varje år.
§ 2 Men efter de ovannämnda femtio årens förlopp då skall innehavaren av stamhemmanet återföra nämnda lägenhet med alla dåvarande åbyggnader jämte odling och gärdesgårdar efter laga värdering eller att upprätta nytt kontrakt om så överenskommes.
§ 3 Beviljas köparen att utan mitt vidarehörande till säkerhet för köpekontraktets bestånd taga som inteckning i mitt ägande hemman Letsbo sub sub 1 om ett öresland tolv penningland.
§ 4 Så avträder jag mig på ovanstående grunder berörda lägenhet samt tillägnat det köparen att genast tillträda och bruka såsom annan välfångad egendom på ovanstående tid”.7
Kontraktet är undertecknad av Jon Mårtensson och Marget (bom) Andersdotter i Störsbäcken med Joh. Härdin och Nils Lillmans som vittnen den 3 juni 1881.

ÄVEN OM ALLA FRÅGETECKEN, i och med uppgörelserna, inte rättas ut blir den mindre stugbyggnaden med tiden ”Westerlunds” och stugan intill mitt föräldrahem där mormor och morfar fyller de ”tre rummen” med många barn. Efter Brita kommer Märta 1878, Karin 1881, Jonas 1887, min mor Anna 1891, Kristina 1892 och Per 1896. Hösten 1908 köper de ”Lavens” och flyttar en tid därefter dit.
Torpstugan står tom en tid men 1911 flyttar kolaren Per Jonsson in med hustrun Lydia Uhlén och barnen Albert Valentin, Brita Axelina och Jonas Hugo. Familjen kommer närmast från Lövingen och Per livnär sig som kolare. Familjeförhållandena är inte de bästa. Per och hans hustru Lydia drar inte jämt och blir 1915 varnad av pastorn för ”oenighet i äktenskap”. Per vistas i Sveg under åren 1915 till 1917 och flyttar dit för gott 1921. Lydia får en son, Ragnar 1915, med ”okänt faderskap” och flyttar med barnen till 1921, först till Heden och året därpå till Vallen.

NOTERINGAR I HUSFÖRHÖRSLÄNGDEN om familjen Jonsson ger också en bild av den tidsanda som rådde. Mannen i familjen var alltid, den av prästen, betraktad som huvudman. I längden kallas därför stugan för ”S. Backströms lägenhet i Störsbäcken” trots att det är Karin Jonsdotter som nu äger stamhemmanet ”Brasens”. Paret är fortfarande gifta men har levt skilda i över 30 år! I kyrkans mening är de alltjämt äkta makar och då är det mannen som betraktas om huvudman. Tydligare än så blir det under fliken ”Brasens”. Här noteras ”äges av Karin Jonsdotter (S Backströms hustru)”

MIN MORMOR MÄRTA, änka sedan 1914, har besittningsrätt till torpet fram till 1931. Trots att det nu är hennes syster Karin som äger hemmanet ”Brasens” kan det ha varit ett orosmoln. Men ensittarlagen från 1918 drog ett streck över villkoret om begränsad besittningsrätt i gångna århundradens ofta förekommande köpeavtal. Den var knappast känd av folket i Störsbäcken. Karin, allmänt kallas ”Bras-Kare”, dör 1921 och mormor ärver sin syster och ägarförhållandet till torpet i Störsbäcken förändras därmed oavsett den nya lagen. Året därpå slutar även mormor Märta Jonsdotter sin dagar och sex syskon Lillman – brodern Per avled 1915 - ärvde ”Brasens”.

MIN MOR OCH FAR, Anna och Axel johansson, gifte sig 1915 och bosatte sig i Hedsta där de hyrde in sig hos ”Anders Jönsas” med döttrarna Karin f 1911 och Anna f 1915. Här får de sönerna Vidar f 1917, Åke f 1919 och Karl Johan f 1920. Efter arvsskiftet i ”Brasens” bestämmer de sig att flytta till Störsbäcken och där fylls stugan återigen av barn. I stugan föds Nils f 1923, Sigge f 1924 och jag själv f 1931.

DEN 11 NOVEMBER 1886 tar lungsoten Margit Andersdotter8 53 år. 22 november 1866 förrättas bouppteckning ”efter f. d. torpegarinnan Margit Andersdotter i Störsbäcken Som afled den 16 dennes och efterlämnade en Son, nämligen Sonen Anders Westerlund född den 16 september 1873, således 13 år gammal, och till förmyndare för omyndige Sonen, så anhålles wördsamt att Welloflige Häradsrätten utser någon dertill lämplig person, Egendoms uppgifter av Torparen Per Persson i Störsbäcken som deras närmaste granne och verderades som följer.

I BOUPPTECKNINGEN VÄRDERAS ”en mindre stuga med tomt” innehållande 7 ¼ kappland i areal med 45 års besittningsrätt för 100 riksdaler. Totalt är boet värderat till 229 riksdaler men från detta dras 66 riksdaler i skulder bl a en skuld till Per Persson mot revers på 20 riksdaler och 12 öre. Hos handlaren Jon Mårtensson i Letsbo var hon skyldig någon riksdaler liksom till Ingeborg Jonsdotter och A. Kämpes hustru. Bouppteckningen gjordes av Joh. Härdin i Letsbo och Måns Andersson i Störsbäcken. Måns Andersson utses 1 december av häradsrätten till Anders förmyndare. Varför boupptecknarna använder uttrycket riksdaler när det nu är kronor som gäller, kan man fråga sig?

OM MAN SKALL TOLKA husförhörslängden bor Anders ensam under sina uppväxtår och fick tidigt ge sig ut i arbetslivet som dräng på olika gårdar. 1897 får hemmansägardottern Anna Ersdotter i Onsäng en dotter, Ester Kristina. Anders erkänner faderskapet. Det blir inget stadigt förhållande med Anna. I ”Brasens” träffar han pigan Margit Ersdotter född i Järvsö 1881 och de får en son, Olof, som avlider några dagar efter dopet. Margit och Anders flyttar samman i Störsbäcken utan att gifta sig. De får sonen Karl Gustaf 1903 och dottern Anna Margareta våren 1906. Under sensommaren det året beger sig Anders till Nordamerika. Han, 33 år, lämnar Göteborgs hamn den 8 augusti på fartyget ”Rollo” till den engelska hamnstaden Grimsby där han går ombord på en atlantångare med destination Kanada. Margit, 25 år, blir kvar i Störsbäcken med en 3 årig son och en fyra månaders dotter.

MARGIT ÅTERFÖRENAS ALDRIG med Anders. Om det var Margits eget val eller om hon aldrig erhöll något erbjudande att följa efter, vet jag inte och knappast någon annan heller. Margit var en bestämd kvinna med förmåga att försörja sig själv och sina barn. Anders förblev borta, var i Kanada förblev okänt, i var fall bland bybor, kanske också för Margit. Dottern Anna Margareta dog i blodkräfta 1925, 19 år gammal. Karl Gustaf gifter sig med Bricken Andersson från Backarvall på nyårsdagen 1926. De får barnen Anders Gösta f 26 , Nanny Margareta f 27 och Mary Wilhelmina f 29.

DE GAMLA I ”LUNDS”, makarna Magdalena Larsdotter och Lars Henriksson Lund var över 70 år när de avled 1907, Magdalena i mars och Lars i november. Kvar på gården är då bröderna Lars och Johan, båda ogifta. De har hösten 1906 städslat Sara Mattsson som hushållerska och hon sin har son, Jonas Wilhelm f 1901, med sig. Sara och Wille, som han kallas, blir kvar i ”Lunds” där Wille växer upp och blir något av en fosterson. När Sara 1933 flyttar till Noregården där hon avslutar sitt liv anställer bröderna en ny hushållerska, Agda Berglund, som har med sonen Härje f 32. I Störsbäcken föds Harriet 1934. Men Agda stannar bara drygt ett år och bröderna bor ensamma till Lars död 1937. Johan ärver ”Lunds” men säljer gård och mark till Johan Zakrisson i ”Mångses”. Mangårdsbyggnaden rivs och flyttas till Måga där Wille, som bildat familj uppför den som villa. Ägorna brukas tillsammans med ”Mångses” ägor och i den gamla torparstugan med sammanbyggd lagård och fårhus flyttar byns korgmakare Gustaf Strömberg in. Stugan är också riven och flyttad.

DÄRMED ÄR DET DAGS av avsluta krönikan om byn Störsbäcken. Det är över 60 år sedan jag lämnade byn för att därefter bara göra sporadiska besök. De flesta av byborna har gått bort. Andra har tillkommit. Allt har förändrats som samhället i stort. Gamla traditioner är borta. Idag är det inga bybor som drar samman till ”potatisvecka”. Inga arbetsbyten för tröskning eller vedsågning. Ljuspunkter i vardagen på den tiden. Men andra traditioner har kanske vuxit fram.

1 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/20 (1862), bildid: A0033965_00211
2 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/14a (1867-1869), bildid: A0033102_00332
3 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/15b (1875-1877), bildid: A0033105_00342
4 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/16 (1877-1880), bildid: A0033106_00011
5 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/35 (1877), bildid: A0033980_00337
6 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll, SE/HLA/1040051/A II/39 (1881), bildid: A0033984_00095
7 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/39 (1881), bildid: A0033984_00093

8 Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/3 (1862-1887), bildid: A0014522_00131

tisdag 21 januari 2014

3. Från svedjemark utanvids till by

Vid laga skifte åren 1843 till 1851 av nybruk, odlingslägenheter och hemskog i socknens västra fjärding, under ledning av kommissionslantmätare Carl Erik Wallberg, fick gårdarna i Störsbäcken sina gränsrösen och kunde, efter utköp från fjärdingens skattehemman, betraktas som fastigheter i enskild ägo. Det är först nu en grupp gårdar på gammal svedjemark, väster om Letsbo, formas till en by och får namnet Störsbäcken.
En förändringens vind blåste i socknen de här åren. Skattebönderna i Västra fjärdingen krävde att i laga skifte1 dela den mark som ännu låg oskiftad, för dem en viktig reform; en bekräftelse på den äganderätt som tillkom dem sen urminnes tider. Nybruk på fjärdingens allmänna mark skulle nu lagligen få sina ägare oavsett vem eller vilka som svarat för nyodlingen. För många torpare var det en snålblåst. Hos dem vakade en oviss tid. Var år av slit, att förvandla mark till åker och sval kring en enkel torparstugan, förgäves? Resulterade skiftet att ägare till det hemman torpet låg under, gavs rätt att utan ersättning ta över? För inte mer än vad torparstugan var värd? Eller blev markens ägare ett helt annat hemman som i kraft av sitt skattetal tilldelades nyodlad mark? Det handlade om den besuttnes rätt att ta för sig av det som dem tillkom av hävd och tradition och den obesuttnes rättslöshet. En strid mellan kapital och arbete, mervärde av arbete i svett och möda överförd till den besuttnes kapital.
Frågorna blev inte färre och oron inte mindre när okänt manfolk i kavaj och hatt med mätkedjor, tavlor på mässingsstativ och andra underliga instrument började dra kors och tvärs över åkrarna, ropande siffror, dag efter dag. Det blev många frågor i skymningstimman i torparköken de åren. Svar fick de först 1853 när skiftet vann laga kraft i ägodelningsrätten, en nybildad avdelning i häradsrätten. För de flesta blev det möjligt att lösa in sin torparjord till rimliga priser – kan man tycka idag – men för några blev det att lämna mark som krävt många och långa arbetsdagar till en bonde som ”fått dem tilldelade”.
Skipades rättvisa under de här åren? Med bondeklassens ögon, ja. Äganderätten har varit en grundpelare i vårt land ända sedan landskapslagarnas tid. Den grundade sig på dengrundskatt2 bönderna varje år betalade till staten och den var i sin tur basen för statens intäkter. Dessutom var det bönderna som stod för laga skiftets alla kostnader. De obesuttna – torpare, backstugusittare och socknens soldater - hade inga rättigheter att tillvara vid skiftet. Men var det rättvist byarna och bönderna emellan? Den frågan lämnar jag obesvarad.
Den 11 oktober 1842 hölls första sammanträdet med kommissionslantmätaren Carl Erik Wallberg och lantmäteri auscaultanten3 C W Hallquisth med godemännen Anders Persson i Tegeltjär och Anders Olsson i Stavsätra. Mötet hölls hos nämndemannen Jon Ericsson i Nore. De som tagit initiativet till skiftet var bönderna J. Ericsson i Nore, Jon Olofsson i Hamre, Erik Olofsson i Hamre, Lars Jonsson Rångstra no 4, Johan Jonsson i Rångstra, Jon Andersson i Grophamre, Per Jonsson Heden no 1, Lars Andersson i Skogsta och Olof Zakrisson i Heden. Enligt skiftesstadgan hade det varit tillräckligt om bara en av dem begärt skifte.
Det var lantmätaren och de inkallade godemännen som svarade för att laga skiftet följde – i det här fallet – vad 1827 års skiftesstadga föreskrev. De hade att upprätta hävdeförteckningd v s fastställa varje delägares innehav före skiftet. Kartlägga markerna, mäta och beräkna areal, gradera ägorna i godhet4, besluta om skiftesläggning och slutliga upprätta entilldelningslängd där varje bonde i skifteslaget fick sin del av nyodlingsjord. Sett med dagens ögon förefaller det som om bönderna var i lantmätarens våld, särskilt om man betänker att han arbetade i en krets av män mer eller mindre läskunniga och ett fåtal skrivkunniga. Men så enkelt kan man ändå inte se det. Lantmätaren försörjde sig på enbart på arvoden från skiftesförrättningar och fick slutlikvid först efter ägodelningsrättens godkännande. Han hade all anledning att undvika konflikter som i förlängningen kunde leda till domstolsprocesser. Han var tvingad gå böndernas tillmötes så långt lagstiftningen tillät.

I protokollen från laga skiftet spåras inga stridigheter parterna emellan. Hos bonden Jon Ersson på hemmanet no 6 i Heden den 28 mars 1845 skrevs följande in i protokollet:
Delägarna erhöll underrättelse därom att den uti 5 § af detta protokoll omnämnda av-mätning av nybruk och odlingsjord nu var fullbordad, samt gradering såväl därå som åhemskogarna verkställd, och att lantmätaren ämnade nu lämna delägarna underrättelse därom huru denne gradering utfallit. Härvid förklarade hemmansägarna enhälligt, att de därav icke kunde finna sig ha någon nytta, enär för dem blev svårt att bedöma huruvida förrättningsmännen i rätt proportion taxerat alla västra fjärdingens vidd omkring liggande nybruks och odlingslägenheter samt skogsmark, och ansåg sådan uppläsning icke erforderlig.(§ 13)
Men då, som nu, fanns det plats för godtycke. Den påstridige, som tjurigt stod på sig, kunde säkert påverka resultatet, särskilt om lantmätaren upplevde en risk att tvisten fördes vidare och påverkade tiden för slutbetalning. Mätningen av arealens vidd kunde ingen bestrida men markens godhet, d v s dess förmåga att bära skördar. Här gällde det att övertyga lantmätare och godemän att marken gav svaga skördar och kräva högre godhetstal d v s en större utmätt areal.
Nybruken i Västra fjärdingen uppmättes totalt till 1742 tunnland 30 5/8 kappland (ca 872 hektar). Nybrukens mark bedömdes ha en godhet i snitt 3,5 där 1 var fullvärdig mark. Arealen kom därför att uppskattas till en areal av 493 tunnland 29,508 kappland (ca 247 hektar) vilket skulle fördelas på skifteslagets gemensamma skattetal, 438 öres 4 penningland.
Vid ett möte med lantmätare där majoriteten av skiftesdelägarna deltog beslutade man i paragraf 32 följande:
Den upprättade hävdebeskrivningen över nybruksägorna upplästes av skiftesmannen som lämnade varje delägare underrättelse hur mycken nybruksjord han innehade. Tillika upplästes ett utdrag från 1781 års storskiftesbeskrivning som visar hur mycket varje hemman då erhållit, mera eller mindre, än efter antagna beloppet av 24 kappland i uppskattning på varje öresland på hemmanet belöpte - Av detta utdrag inhämtades att de överskjutande beloppen sammanräknade utgjorde 4 tunne 24 13/16 kappland men de resterande 60 tunne 1 7/16 kappland, och att således enär de förra från de senare avräknades en brist förefunnits av 55 tunne 5 5/8 kpd i uppskattning.
Skiftestagarna beslöt att för berörda brist först må fyllas av nu intagna, eller avmätta och befintliga nybrukslägenheter, och att återstoden därefter må efter skatt hemmanen emellan skiftas, och som nämnda återstående tillgång nära uppgår till 31 kpl i uppskattning å varje öresland, ty beslöts att efter jämkning av de nämnda olikheterna från 1781 års storskiftesdelning hemmanen må tilläggas 31 kpl uppskattad nybruksjord å varje öresland. (52/180).
Det är svårt att riktigt tyda innebörden av beslutet så här drygt 165 år senare men regeln 31 kappland skattad nybruk per öresland tycks konsekvent ha används med åtminstone ett undantag. Från de övriga skiljer sig Johan Jonsson på hemmanet Heden no 5 – i skatt 5 öres och 12 penningland - som kom att påverka tilldelningen av odlad mark i Störsbäcken. Enligt protokollet ovan skulle han, liksom övriga ha tilldelats i nybruk 9 tunnland 43,5 kappland efter uppskattning, men erhöll 11 tunnland 4,5 kappland. (Dessutom brist i gammalt nybruk 28,406 kappland, tillsammans 12 tunnland och 0,906 kappland). Någon förklaring kan jag inte finna. Han erhöll i uppmätt areal 41 tunnland 8 3/8 kappland och i avrösningsjord (icke odlingsvärd mark) 2 tunnland 30 1/2 kappland (tillsammans över 21 hektar mark).
Hemskogarna delades också vid skiftet. Här följde man tydligen i stort gammal hävd. Det var en viktig del i förrättningen. De första bolagen med intresse för skog hade bildats och efterfrågade virke till nyanlagda sågverk. Skogsmark som tidigare varit orörda frånsett virke för husbehov, vedbrand och stängsel blev nu ett växande kapital som kunde förvandlas till kontanter.
Skiftesdelägarna delade på kostnaderna för skiftet efter skattetal. Den totala kostnaden blev 4.474 kr 16 öre. Det kan med dagens penningvärde tyckas var en struntsumma men så var det inte. Exakt översätta till dagens penningvärde är svårt. Vi talar om ett samhälle där kontanter var en bristvara och t o m skatt betalades in natura. Men en gissning någonstans mellan 300000 till 400000 kronor ligger sanningen ganska nära. För det flesta blev det en bra affär. De flesta torp bönderna tilldelades såldes till torparen på plats kring 300 till 400 kr. Ett målande exempel på hur den obesuttnes arbete förvandlas till den besuttnes kapital, grunden för den klasskamp Karl Marx skriver om vid den här tiden men som knappast uppmärksammats av folket i Ljusdals socken.
För Per Ericsson och Karin Johansdotter – min mormors mormor och morfar - innebar flytten, i början av 40-talet, från torpet i Störsbäcken till hemmanet Brasens i Letsbo ett steg mot en tryggare tillvaro. Från att ha varit en torpare på oskiftad mark till bonde på ett hemman - 1 öre 12 penningland i skatt - med fastebrev i sin hand kunde de nu planera för en tryggare framtid och dessutom ha sitt torp i Störsbäcken kvar. Per deltog i böndernas inledande möten men när arbetet med laga skifte närmade sitt slut var det Britas och Pers dotter och måg, Brita Persdotter och Jonas Olofsson - min mormors mor och far- som stod som ägare. För dem blev laga skiftet trots allt en besvikelse. De fick vad skattetalet gav dem rätt till och erhöll Källmyran, väster om byn, som nu blev lagligen deras. Större delen av den mark min mormors mormor och -morfar, Karin Johansdotter och Per Eriksson ärvt av fosterföräldrarna Malin Eriksdotter och Per Persson och där Malin tillsammans med sin förste make -Jon Hansson – startade som nybyggare, blir överförd till ägarna av hemmanet Heden no 5, makarna Johan Jonsson och Margta Olofsdotter.
Heden no 5 var då ett stort hemman med ett skattetal av 9 öre 12 penningland. Den del av marken i Störsbäcken som tilldelades hemmanet omfattade en uppmätt areal av 6 tunnland 1,5 kappland. I lantmäteriets beskrivning kallas denna del för Jon Ols odling eftersom ägare till Brasens nu var Karin och Pers dotter och måg; Brita Persdotter och Jonas Olofsson. Senare kom marken att ägas och bebyggas av Lars Henriksson Lund och kallas följaktligen för Lunds. Mina anförvanters arbete under 75 år att förvandla svejdemark till åkerjord var förgäves och i händerna på en bonde som inte ett enda ögonblick greppat en flåhacka på den delen av socknen. Men så var lagen. Allmän mark delades efter mantalsatt jord.
För Johan Jonson och Margta Olofsdotter på Heden no 5 måste tilldelningen av åkermark i Störsbäcken varit något av en överraskning. Ägarna till Heden no 5 hade knappt satt sin fot i byn. Änget efter bäcken, Skrubb eller Blötmyran och Hästmyran var de enda odlade markområden som redovisades vid storskiftet 1781 och senare vid skiftet av vårdnadsgärdegårdar 1787 till 1789. I de skiftesunderlagen är det gårdarna Nore no 3 och 4 som anses vara ägare. Någon hävd till mark i Störsbäcken för Heden no 5 kan alltså inte förelegat men nu tilldelades de mark både i byn och Skrubb.
För Jon Olofsson och Brita Persdotter blev kostnaden för lantmäteriet 15 kr och 26 öre. Av arvodet hade de betalat i förskott 5 kr 93 öre. Återstod 9 kr 39 öre. Det var klent ned kontanter i Jonas portmonnä. Han kunde inte som många andra lösa ut den nyodling som nu överförta till Heden no 5 utan skrev ett arrendekontraktet hösten 1856 gällande 20 år. Det startade en serie transaktioner som jag återkommer till i nästa avsnitt.





1   Lantmäterimyndighetens arkiv. Akt nr 21-LJJ-95
2   På 1600-talet blev alla jordbruksfastigheter i landet mantalsatta och fick ett siffervärde som bestämde storleken på den ränta de skulle betala till Kronan. Denna ränta var uppdelad i jordeboksränta, mantalsränta och kronotioende, tillsammans kallad för grundskatt.
3   Auscultant var den tidens biträde hos lantmätare, en student under praktisk utbildning utan rätt att delta i beslut eller uppbära lön
4    Metoden med gradering av marken i godhetstal skapade möjligheter att fördela marken rättvist mellan skiftesdeltagarna i förhållande till den odlade markens avkastning. Den bästa jorden fick graden 1. Dess inmätta yta kunde bytas mot den dubbla arealen av mark med graden 2 för att ge lika stor avkastning. Genom att dividera uppmätt areal med gradtalet fick man uppskattad areal som var grunden för ägodelningen.

onsdag 26 juni 2013

2. Från svedjemark utanvids till by

 Malin Ersdotter var 48 år när hon blev änka 1795. När sonen Hans dog i november 1796 blev hon ensam på torpet i Störsbäcken. I förhållande till många andra änkor hade Malin det väl ordnat för sig. Två kor, en kviga och några getter tryggade försörjningen, silverbägare på kistbotten, en buffert för framtida behov. Änkor gifte ofta om sig efter sorgeåret, särskilt änkor som hade det gott ställt. Mot Malin talade hennes ålder. Ogifta män i hennes år fanns det förmodligen inte många av i trakten. Men sysslor på ett torp kräver mer än vad en ensam kvinna kan klara. Man behöver vara två för att dra ett årder och det krävs mer än två armar för att klara sten och stubbbrossling på nyodling. Och det behövs både lie och räfsa för att under sommardagar bärga foder för en lång vinter. Lejd dräng var ingen lösning för Malin. Inte ens en drängs låga lön kunde torpet bära.

 I Letsbo arbetade vid den här tiden en ung dräng på Utigården. Hans namn var Per Persson, 23 år, född i Grophamre och son till soldaten Per Thunberg och Kerstin Jonsdotter. Jag vill inte påstå att Malin förförde den unge drängen, ett år äldre än hennes nyligen avlidne son. Jag vill heller inte påstå att den unge drängen ”solochvårade” änkan på torpet i Störsbäcken, hon med ko i lagårn och silver i kistan. Nej, det var enklare än så. Det var ett resonemangsäktenskap, inte ovanligt. Idag skulle vi säga en ”win-win situation”. Per slapp drängtjänst och ett liv under sträng tjänstehjonstadga och Malin fick hjälp att både sköta torpet och de sysslor som därtill hör.

 De gifter sig söndagen den 11 mars 1798. Brudgummen 23 år, noterar vigselförrättaren och bruden 51 (1). Anmärkningsvärd ålderskillnad men inte ovanlig för tiden men i så fall i motsats riktning. De nygifta hade ett långt äktenskap framför sig men några barn var av naturliga skäl inte att räkna med; någon att ta vid på ålderns höst. Men även det löste sig.

 Min mormors mormors mor Märta Jonsdotter, född i Finneby 1772, gifter sig våren 1798 med indelte soldaten i Delsbo kompani, Johan Roos (2). Paret bosätter sig på ett av soldattorpen i Borr och får på sommaren en dotter som de döper till Anna efter Johans mor Anna Eriksdotter. Flickebarnet överlever inte, dör efter bara två veckor. Men soldattorpet fylls av barn. Karin, som med tiden blir min mormors mormor, kommer till världen den 19 januari 1800 och döps efter sin mormor, Karin Hansdotter i Enskogen. 1801 föds ännu en dotter, även hon döps till Anna, sen följer Jonas 1804 och Johan 1807. Det råder fred i landet sen 1790 efter Gustav III föga framgångsrika krig mot Ryssland och Hälsinge regemente är förlagd på rote. Märta får ofta ensam bära ansvaret för familjen och stöket med torpet. Johan har inte bara sina årliga möten på Moheds exercisfält. Han får också arbetskommenderingar under olika perioder; i Stockholm, Södertälje och Sundsvall, vilket lyckligtvis gav tillskott till den magra soldatlönen men långa bortavaron från familj och torp.

 Men ofred stod åter för dörren. För Märta och andra kvinnor i socknens soldattorp var krig och död ständigt påtagligt. På mindre än 100 år hade landets indelta soldater utkämpat tre krig. Vid den senaste, Gustav III:s krig, förlorade Märta sin yngre bror Olof på Enskogen som i juni 1798 blev uttagen som vargeringssoldat (3) och sänd till Finland där han i Ekenäs dagen före julafton det året avled i häftig feber, endast 20 år gammal. ”En vacker yngling” noterar prästen i Färila i dödsboken.

 Vintern 1808 hopade sig krigsmoln på nytt över landet. Ryssland går in över den finska gränsen utan krigsförklaring och även om kriget ännu bara drabbar den östra rikshalvan sprider sig oro och misströstan även till soldatfamiljer i de svenska rotarna. I söder och väster hotar Rysslands allierade, Danmark-Norge. Och varje vintersöndag är det inte förtröstans ord inför ofred och oro som predikas från predikostolarna utan statens nya krav på skatter och andra pålagor och kraftfulla uppmaningar att visa offervilja för kung och fosterland. Märta, som i minnet av sin bror, visste vad ett krig innebar och ensam van vid tung försörjningsbörda, anade vad som komma skulle. När Johan kallades in i mars månad stod hon åter ensam i torpet med 4 barn, den yngste sonen mindre än ett år och Anna, klen till hälsan och ofta sjuk, beslöt hon sig göra det som kändes tvunget. Hon tog sin äldsta dotter Karin, åtta år, i handen och vandrade de dryga två milen till Störsbäcken där Karin togs emot av det barnlösa paret Malin Ersdotter och Per Persson. Malin var, som jag redan berättat, änka efter Jon Hansson, Märta Jonsdotters morbror.

 I Finland drog sig, enligt uppgjord plan, arméns finska trupper norrut, tappert stridande, mot en överlägsen fiende. Krigsledningens plan var att med fördröjande strid uppehålla fienden så att armén kunde återsamlas i Torneå och därifrån inleda en offensiv söderut under våren när ett isfritt hav gav möjligheter till förstärkningar av rikssvenska trupper. Arméns Västra indelning var förlagd i Värmland och stundtals i strid med en norsk armé. Den Södra indelningen var förlagd till Skåne för att möta ett eventuellt angrepp från Danmark. Hälsinge regementes 2:a bataljon, den s k södra, var redan förlagd vid gränsen mellan Bohuslän och Norge. 1:a bataljonen låg kvar på roten. När den i mars kallades in var det för att marschera till Sundsvall där bataljonen, under befäl av överste Bergenstråle, blev liggande för avvaktan på vidare order. Här blev Johan Roos sjuk och sängliggande och det är därför osäkert om han deltog i de sanslöst förvirrade förflyttningar bataljonen fick göra under sommarmånaderna.

 I maj fick hälsingarna order att marschera till Härjedalen men fick kontraorder i Hede. De fick marschera tillbaka till Sundsvall där de slog bivack i Njurunda. Den 26 maj kom nya order från krigsledningen om ilmarsch till Bohuslän och den norska gränsen. 14 juni var bataljonen framme i Jakobsrud väster om Strömstad men förflyttades till Töcksfors i Dalsland i juli där den förenades med 2 bataljonen. Regementet fick nya order den 27 juli och det blev en ny ilmarsch denna gång mot Grisslehamn i Uppland; en marsch på drygt 50 mil som avverkades på 12-13 dagar. Den 7 och 8 augusti skeppades regementet över till Gävle där de på nytt blev liggande. Ryssarna hade brutit våroffensiven i Finland och drev den finska delen av den svenska armén mot norr. Krigsledningen i Stockholm hade inte gjort några allvarliga försök att förstärka armén under de vintermånader vår östra rikshalva var ockuperade av ryssar.

 När Johan Blom återgick i tjänst efter sin sjukdom berättar inte källorna. Kanske var han sjuk de veckor regementet marscherade kors och tvärs i landet. Kanske anslöt han sig vid norska gränsen. När regementet under stormiga dygn skeppades över Bottenhavet för att på morgonen den 27 augusti landstiga vid Kristinehamn talar allt för att han var med. 

Efter några inledande strider för att fördröja den ryska armén, som nu gick på offensiven, förenades regementet med huvudstyrkan den 11 september. Vid inledningen av slaget i Oravias den 14 september fick regementet hålla ställningar mot ryssarna, under tiden den svensk/finska armén förberedde sig för strid, men tvingades retirera. När slaget väl kom igång fungerade regementet som reservstyrka.

 Slagit blev en avgörande seger för den ryska armén och den svenska armén fick åter marschera norrut mot Torneå med ryssarna hack i häl.

 Så här berättar Lars Lundin i ”Kriget som bär Napoleons skugga”:

Efter en extremt tung marsch i snö och kyla tog sig den finsksvenska hären, inklusive 4:e brigaden, till Torneå, där ett nytt högkvarter sattes upp. Sjukligheten var ofantligt stor och lämnade enorma luckor i förbanden. I början av december (1808) översteg antalet sjuka 8000, vilket nära nog var samtliga soldater. Sedan länge hade manskapet plågats av den sjukdom som gick under namnet fältsjuka. Det innebar oftast tyfus. Den extremt smittsamma sjukdomen kom att reducera Klerckers här med hela 2 000 man under fyra månader som vapenstilleståndet skulle råda.

 Hälsinge regementet förlorade i döda, sårade och tillfångatagna 244 man i strider fram till Oravais. Under återtåget förlorades ytterligare ett 30-tal män av utmattning och fältsjuka vilket död- och begravningsboken för Ljusdals församling för det året kan berättar om.

 I januari 1809 hemförlovades Hälsinge regemente och startade en marsch mot Mohed som beräknades ta en månad. Många av dem så sjuka att de aldrig skulle få återse sina hem och sina familjer. På en sjukstuga i Kalix lämnades en febrig Johan Roos - min mormors mormors far - som dog den 25 januari. I döds- och begravningsboken noteras orsaken vara fältsjuka och att Johans föräldrar var bonden Olof Olsson i Sjöbo och modern Anna Ericsdotter. De är uppgifterna som lämnar en del obesvarade frågor efter sig.(4)

 I födelseboken för den 6 december 1771 står ”qvinnspersonen” Anna Ericsdotter i Borr, 22 år, som ensam mor till en pojke, döpt till Johannes. Ingenting om pojkens far men av uppgifterna ovan har en Olof Olsson i Sjöbo erkänt faderskapet vilket bekräftas av att Johan bar efternamnet Olofsson när han tjänade dräng i Lock åren innan han blev soldaten Roos. Vem denne Olof Olsson var får bli min egen fria tolkning. I Sjöbo fanns vid Johans död en enda bonde i Sjöbo med namnet Olof Olsson. Om han nu var Johans far och min mormors mormors farfar blev han 39 det året Johan föddes och redan gift med Brita Jonsdotter sen 1764. En skandal i socknen det året, kan anas.

 Anna träffar en ny man, drängen Anders Julsson. De gifter sig 1775 och bosätter sig på Anders föräldragård, ett torp i Skån. De får fyra barn. Anna blir tidigt änka. 1785 vistades Anders i Stockholm där han avlider och lämnar Anna ensam med sina barn. Hon flyttar med barnen tillbaka till Borr men slutar sina dagar hos sonen Erik i Sillerbo 1815, 66 år gammal. Anna Ericsdotter, min mormors mormors farmor, var född 1749 och dotter till korpralen Eric Strand, f 1717 och Brita Persdotter, f 1718 i Borr.

 I Borr står soldatänkan Märta Jonsdotter ensam med tre hemmavarande barn. Beskedet om makens död får hon först i mars månad när Hälsinge regemente återkommer och förläggs på rote. I maj månad mister hon också dottern Anna 7 år. När sorgeåret gått ut gifter sig Märta sig med soldaten Carl Blom och får med honom två söner.

 I Störsbäcken har Karin Johansdotter funnit sitt liv. Per Perssons och Malin Ersdotters tar henne till sig som sin egen dotter, adopterad skulle vi säga idag, men adoptionsinstitutet infördes inte i Sverige förrän 1917. Hon blir deras fosterdotter. Malin är över 60 år, hennes krafter tryter och Karin får tidigt ta över rollen som husmor. Under sina sista år blir Malin sängliggande och ansvaret för torpets hushåll vilar helt på Karin, nu i övre tonåren och uppvaktad av grannbyarnas yngre, ogifta manfolk. Men det är bara en av dem som vinner hennes hjärta. Det är den 14 år äldre drängen i Rångstra, Per Ericsson, ett barnhusbarn från Stockholm med utskrivningsnumret 1611 som sin enda länk till sina rötter. Vid 7 års ålder får han lämna den torftiga miljön på Barnhusgatan i Stockholm och bege sig den då långa resan till Ljusdal där han den 1 mars 1794 togs emot som fosterbarn hos bonden Jon Larsson och hans hustru Brita Jonsdotter på gården Rångstra no 4.

 Per Ericsson var inte ensam på sin resa från Stockholm. I hans grupp var de sju barn. Det året kom 14 barnhusbarn till Ljusdals socken. Under en period av 15 år, från 1785 till 1799, tog familjer i socknen emot 238 barnhusbarn. Med andra ord, det var vanligt med barnhusbarn på gårdarna i Ljusdal. Och det var inte bara av givmild välgörenhet socknens bönder ställde upp. Det fanns andra bevekelsegrunder.

 Bakgrunden till denna tvångsförflyttning av barn från Stockholm till landsbygden var den fattigdom som växte i huvudstaden och det utanförskap som den förde med sig. Borgerskapet hade fått det bättre. Allt fler köpmän och hantverkare tjänade pengar och hade en ekonomi som i många fall överträffade de högre ståndens – Stockholms adel och präster. Men pigor och drängar tjänade på nåder under en sträng tjänstehjonstadga. De hade mat och logi men stort inget mer. Arbetare drog mellan olika inrättningar - väverier, färgerier, bryggerier, trädgårdar och tobaksodlingar, allt vad som bjöds - för att hitta några månaders, ibland bara veckors eller dagars arbete. Lösdrivare strök omkring på gator och i gränder. Oroliga att bli upptäckta av stadens polis. I de flesta fall försörjda genom att tigga.

 I den upplösning av den kyrkliga moralen som följde på denna växande klyfta mellan rik och fattig föddes allt fler ”oäkta” barn vars fäder drog undan sitt ansvar och vars mödrar knappast hade möjlighet att själv klara dagen. Gatan blev dessa barns hem och tiggeri dess enda möjlighet att överleva. Men för stadens växande skara av väl ansedda invånare var de ett störande inslag i gatulivet. Regeringen beslutade därför att inrätta barnhus och borgerskapet som nu strävade efter ett socialt liv i klass med adel och präster, ställde gärna upp med pengar bara man slapp se barnen på gatorna. Den första sociala inrättningen i landet – Stora barnhuset – kom till 1763. Här skulle dessa lösdrivande barn uppfostras, utbildas i något hantverksyrke och bli tillförlitliga medborgare.

 Barnen togs om hand vid 6 års ålder och vistades på barnhuset till omkring 12 års ålder då de skulle anses kunna tjäna sitt eget bröd. Dödligheten var stor. Många barn fick vistades tillsammans i stängda rum i sträng disciplin. Men behovet växte. Många mödrar dödade sina nyfödda, oäkta barn, inför skammen att vara ogift mor. För att minska barnamorden fick kvinnor 1778 rätt till anonymitet genom Gustav III:s barnamordsplakat. Det ledde till att även spädbarn började lämnas in anonymt till barnhuset. Andra barnhusbarn var hittebarn eller barn som remitterats till barnhuset då deras föräldrar dömts till fängelse eller hamnat på tukthus. Från att ha varit mellan 100 och 200 barn per år ökade det under 1700-talet till omkring 300-350.

 Den uppfostran och utbildning som gavs höll inte måttet. Den var så låg att även de duktigaste barnen ändå inte kunde duga till varken tjänstehjon eller i näringar utan ny uppfostran och utbildning. Det beslutades genom ett kungligt brev 1785 att verksamheten skulle förändras. Stora barnhuset och barnhuset vid Danviks tull blev Allmänna barnhuset vid Drottninggatan och att barnen, så snart det gavs möjlighet, skulle utackorderas till hem ute i landet. En allmän kungörelse utgick och lästes upp från landets predikostolar med en begäran att sockenbor skulle upplåta sina hem.

 Vad myndigheterna krävde av blivande fosterföräldrar var kristligt levende, god ekonomi och gott anseende, vilket prästerskapet hade att intyga. Det förväntades att de skulle ge barnen huldhet, föda, kläder och undervisning i kristendom, räkning och skrivning - då tillfälle gives, var det tillagt. I fosterlön får de 8 riksdaler specie årligen fram till dess barnet fyller 14 år. En god ersättning, kan tyckas. 8 riksdaler motsvarade värdet av två kor som i den tidens bouppteckningar sattes till 4 riksdaler per styck. En soldat som avskedats av ålder eller blivit skadad i krigstjänst hade en årspension av 8 riksdaler.

 Jon Larsson och Brita Jonsdotter visade intresse för ytterligare ett fosterbarn. De hade tidigare tagit till sig Caijsa Greta Norberg, som kom till Rångstra nio år gammal redan 1785 med den första gruppen barnhusbarn. Det blev en pojke denna gång. Per, född den 1 november 1786, kom utrustad från Allmänna barnhuset med en blå klädesklänning av jacka och väst, ett par skinnbyxor, 2 skjortor, 2 par strumpor, livstycke av ylletyg och par skor, hatt och halsduk och ett skrin med lås. Han hade fått lova lyda sina nya föräldrar, visa erkänsla och göra det arbete som av barn skäligen erfordras kan. Vid ankomsten noteras han i husförhörsboken som fosterbarn till Jon Larsson och Brita Jonsdotter.

 Per Eriksson och Karin Johansdotter gifter sig den 26 mars 18215. De får en son det året. Födelsedagen är okänd men pojken döps till Per efter fosterfar på gården, Per Persson. Några dagar före jul 1822 lämnar Malin Eriksdotter jordelivet. Döden var väntad i stugan. Hon hade senaste tiden varit sängliggande vilket prästen noterade i husförhörsboken.

 Efter jul- och nyårshelgerna, den 11 januari 1823, lät Pehr Pehrsson i nävaro av fosterbarnen Pehr Eriksson och hans hustru Karin Johansdotter uppge och värdera den kvarlåtenskap Malin lämnat efter sig (6).

 Två förgyllda silverbägare om 7 och 4,5 lod, tumlare, guldring och diverse silver till ett värde av 19 riksdaler och 44 skilling. Tenn till ett värde 4 riksdaler och 12 skilling och kopparkärl till ett 20 riksdaler 32 skilling. En kopparkittel med en vikt av 16 mark (c:a 3,5 kilo) värderades till 12 riksdaler och en mindre om 4 mark 3 riksdaler. Dessutom noterades 1 ko, värd 14 riksdaler, 9 småkreatur (får och getter) 13 riksdaler och 24 skilling. Boets värde tecknades till 208 riksdaler 24 skilling (7). Bouppteckningen nedtecknas av soldaten Lars Roth i granngården och den ständigt närvarande Sven Johansson, ägare av hemmanet Letsbo no 2.

 På torpet fanns nu två arbetsföra män. Per Persson var ännu inte fyllda 50. Det är lätt att föreställa sig en period av nyodlad mark närmast torparstugan. Någon häst var det inte tal om och det gällde också de andra torpen i byn. De verktyg som gällde var flåhackan, spaden och spettet och den egna muskelkraften, ett tungt arbete som också krävde sin teknik. Det gällde att utnyttja hävstången när den egna kroppstyngden inte räckte till. Torven huggas i stora stycken och läggas i högar för förmultning. Våtmarker dikas och torrläggas. Generationers samlade kunskap kom till användning. För att en växande befolknings försörjning var nyodling en förutsättning.

 Ljusdal socken fanns vid den här tiden 356 bönder på egna hemman, 25 av dem drevs av änkor. En bonde drev en annans gård, 98 var jordtorpare och 4 nybyggare. Bland manfolket fanns 56 arbetsföra backstuguhjon, d v s de som bodde i eget hus eller från byn avskiljt hus men inte idkade åkerbruk, 10 arbetsföra inhysemän boende i andras hus, 420 bondedrängar över 15 år och 114 bondegossar mellan 10 och 15. Bondedöttrar och pigor var 420, äldre bönder och torpare som upphört med lantbruk och levde på undantag 113. Men det fanns fattigt folk. 30 män och 90 kvinnor fick sin försörjning av barn eller andra, 13 män och 36 kvinnor var utblottade och försörjdes som fattighjon. Ljusdals församling omfattade vid den här tiden även av Ramsjö som blev egen församling först 1860 . Här bodde nu 3 552 människor, 1653 män och 1899 kvinnor.

 Per och Karin får ytterligare ett barn, Brita som föds den 25 maj 1824 och får i dopet sitt namn efter Pers fostermor Brita Jonsdotter i Rångstra vilket tyder på att Per hade goda förhållanden till sina fosterföräldrar. Familjebanden knöts också närmare. Vittnen vid dopet var makarna Eric Olofsson och Sara Jonsdotter i Edänge. Sara betraktade Per som sin syster eftersom hon var dotter till hans fosterföräldrar. Andra vittnen var Johan Johansson, dräng i Hamre, Karins yngre bror och den 17-åriga Ingrid Persdotter från granngården Klangs torp (8). (Idag Kämpes).

 Familjen blir kvar på torpet i Störsbäcken till 1842 då Per Eriksson och Karin Johansdotter köper gården Brasens i Letsbo. Vad som de närmaste åren därefter händer med torpet i Störsbäcken är okänt. Förmodligen fungerade torpet och markerna omkring som bodeland till Brasens, som är det hemman i byn som saknar fäbod. Det kompenseras av gott sommarbete i skogarna kring Störsbäcken.

 Per och Karins dotter Brita , min mormors mor, lever livet ut på gården Brasens i Letsbo men hennes dotter Märta, min mormor, återkommer till stugan i Störsbäcken och torpet får en ny historia. Den skall jag återkomma till i del 3.

1 Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/1 (1732-1830), bildid: C0031672_00062 
2 Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/1 (1732-1830), bildid: C0031672_00062 
3 Vargeringssoldater var reservsoldater som kunde sättas in vid förfall för ordinarie knekt. Inrättningen kom till under Karl XII:s krig, det s.k ”Det stora Nordiska kriget.” Under Gustav III:s ryska krig kom åter order om att vargeringssoldater skulle sättas upp.
4 Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/2 (1792-1843), bildid: C0031675_00105 
5 Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/1 (1732-1830), bildid: C0031672_00089 
6 Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/7 (1823-1831), bildid: C0100602_00074 
7 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/7 (1823-1831), bildid: C0100602_00073 
8 Ljusdals kyrkoarkiv,  8 Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/3 (1811-1854), bildid: C0031669_00077



tisdag 5 mars 2013

1. Från svedjemark utanvids till by



Min krönika om den lilla byn Störsbäcken i Ljusdals socken närmar sig sitt slut. Tre gårdar återstår. En har jag redan omnämnt. Den jag kallar Lunds och som idag bara är ett par lador, ett härbre och mark sammanslagen med andra ägor. De andra återstår, mitt föräldrahem, en gång tiden kallat Lillmans och Westerlunds. De tre gårdarna har en gemensam historia som väver samman denna bykrönika, en berättelse om den svedjemark och bylöt och de slåtterängar strax väster om Letsbo by som i slutet av 1700-talet började odlas och bebyggas. Den förtäljer historien om försvunna slåtterbodar - s k störs – längs en bäck kallad Störsbäcken - med utflöde i Letsjön – och som fick ge namn åt byn. Men det dröjde innan den kallades för by. Det tog nästan hundra år innan de nio gårdarna, vare sig i kyrkböcker eller mantalslängder, fick bära ett namn. Långt in på 1800-talet beskrevs denna bebyggelse som en utmark under Letsbo by, i bland som ”det så kallade Störsbäcken” .

Begreppet by var sedan medeltiden bundet till skattehemman. Socknar bestod av byar. Byar bestod av ett eller flera skattehemman. Nybyggen och torp i en bys utmarker fördes i böckerna under bynamnet oavsett geografiska avstånd. För att uttrycka det enklare. En by kunde bestå av ett enda skattehemman, men en grupp torp och nybyggen, aldrig så åtskilt i avstånd och terräng från annan bebyggelse med i mantal satt jord, kallades inte by; vare sig i statens eller kyrkans bokföring. De låg under något skattehemman. Det skapar problem för oss som via kyrkans böcker eller statens mantalsskrivningar och andra handlingar i arkiven söker dokumentera bybildningar utanför det som kallas bolby. Vilket är ett gammalt uttryck som kom till användning i 1734 års lag men som är hämtat från de gamla landskapslagarna. I Hälsingelagens byalagsbalk definieras “bolby” som gammal och avgärdad by, den som å bolbyns mark byggd är och haver sina ägor inom hank och stör.

Bol var benämningen på ett hemman som en person brukade som huvudgård och bebodde. Till en bolgård hörde fäbod, ibland gemensamt ägd, och ofta ett bodeland (buland). Det senare ett begrepp som enbart förekommer i Norrhälsinglands bygder och vars uppkomst med stor säkerhet kan förläggas till medeltiden. Det var till bulandet man flyttade så snart vårsysslorna med sådden var överstökad i bolbyn, veckorna före buföringen till fäboden. Systemet med buland gav utrymme för expansion av jordbruket när Ljusdals socken på hundra år, från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet, fördubblade sin folkmängd.

Bolgården gav underlag för statlig skatt. Bolbyns gemensamma skattetal svarade för byns andel i allmän mark. Nyodlingar och torp på allmän mark låg under bolbyns skattehemman och var inget underlag för skatt. I Letsbos fall var byns allmänna markerna en del av nordvästra fjärdingens gemensamma mark s k allmänning. I den ingick den mark som med tiden kom att kallas Störsbäcken.

Redan i byalagsbalken talar man om skattehemman, gårdar med skyldighet att efter förmåga betala skatt. Ägare var skyldig att känna till var gårdens gränser gick; ”envar skall veta sin lott” och plikta skatt till staten för sin jordäga. Denna skyldighet att betala skatt fick under Gustav Vasa en fastare form genom jordeboken. Varje hemmans förmåga att betala skatt angavs i skattetal som i Hälsingland var mål. Det skulle vara så stort att man på ett mål kunde så en spann säd efter hälsingespannen (=1/4 tunna). Skatten för 4 4/5 mål var ett öre och marken kallades ett öresland indelade i 24 penningland. Till ett fullgärdeshemman (ett mantal i andra landskap) räknades 76 4/5 mål eller 16 öresland och var ursprungligen satt på ett hemman som kunde försörja en familj. Med tiden förändrades enheten så att gårdar på 4 och 2 öresland också kunde försörja familjer. Inget av de tre hemman som fanns i Letsbo när storskiftet inleddes 1776 uppnådde ett mantal eller 16 öresland. De hade tillsammans ett skattetal av 21 öre 5 penningland fördelade på Utigården 8 öre 17 penningland, Oppigården 8 öre 12 penningland och hemmanet no sub 2, d v s den gård som senare fick hemmansnummer 3, 4 öresland. Byn skattetal borde därför, enligt lantmätaren, ge en areal av tillsammans 36 tunnland sval och äng och 4 tunnland nybruk efter uppskattning.

Storskiftet inspirerades av en jorddelningsreform i England. 1749 antog riksdagen reformen i en lantmäteristadga och senare i en förordning från 1757. Skifte skulle genomföras om en markägare i byn begärde detta och syftet var att genom omskiftning av åker och äng ge var gård färre men större tegar. Målet var fyra skiften i åker och lika många i äng per gård. Vilket sällan uppnåddes. Gårdarnas areal uppmättes i tunnland och kappland. En gradering föregick utskiftningen i jordens godhet – d v s dess förmåga att ge skörd - i en skala 1 till 5. Genom att dividera arealen med godhetstalet vägdes arealen mot jordens godhet vilket gav gårdarna emellan i godhet räknat likvärdig areal i förhållande till skattetalen vilket kom att kallas areal efter uppskattning.

I Ljusdals socken inleddes storskiftet 1777 gemensamt för östra, norra och västra fjärdingarna och vann laga kraft 1780. Ägorna för de tre gårdarna i Letsbo fastställdes och de tilldelades också nybruk. Tyvärr kan man endast följa ägofördelningen via lantmätarens redovisning och protokoll. Kartor saknas så vitt jag vet. Störsbäcken omnämns inte. Av detta kan man dra slutsatsen att ingen odlad mark fanns i byn när storskiftet inleddes. Däremot förekom slåtter på ängarna från Störsbäckens utflöde i Letsjön och upp mot byns nuvarande odlade marker. Namnet Letsboängarna förekommer i handlingarna där bönder nere på socknen också hade del i. Även på ängarna och myrmarkerna sydost om byn, efter nuvarande vägen till Hedsta, förekom slåttermark med namn som Blötmyran (eller Skrubb) och Hästmyran.

Det är intressant med dessa lokala namn på markområden, som förekommer bl a i lantmäterihandlingarna. De berättar också nått om bygden och folket. Jag är inte kunnig i vare sig dialekter eller ortsnamnsbeskrivningar men det är intressant att fråga sig varifrån namnen är hämtade. Letsboängarna är enkelt att förstå. Men varifrån har Hästmyran fått sitt namn. Kan det var så att den fått namn efter vår största myra som bygger sina bon i gamla träd och stubbar. Hästar betar inte gärna på myrmarker vad jag vet. Namnet Blötmyran är enkel att förklara. Det var naturligtvis blött i dessa våtmarker under vår och inpå sommaren - före utdikningen. Men varför kallas den också Skrubb eller Skrubbtäkten? Vad kommer det ifrån? Ett tiotal platser i länet har namnet Skrubb. De flesta har med odlad myrmark att göra utom ett par gårdar, där den ena efter mansnamnet Skrubb (Ängersjö) och den andra efter en ägare som hade öknamnet Skrubben (Enånger). Jag tror namnet har mer med slåtter på våtmarker att göra än med odlad, blöt myrmark. Uttrycket hackslått förekommer d v s att med lie slå dikesrenar och stenbackar men sa man så när det gällde myrslåtter? Fanns det ett särskilt ord för Skrubbslått? Våtmarkernas naturliga gräsväxt har urminnes nyttjats för slåtter men på riktigt blöta marker måste det ha varit klent med växten. Var det sista man skrubbade åt sig?

Senare blev marken odlad. Av vem eller vilka berättar inga arkiv men blev därmed av ekonomisk intresse. När laga skiftet genomfördes i Västra fjärdingen styckades Skrubb i flera ägor som tilldelades byarna Nore, Heden och Rångstra. Hemmanet Heden no 5 tilldelades en del av Skrubb, inte som odlare utan i kraft av sitt skattetal i jordeboken. Den 2 januari 1861 arrenderar änkan Margareta Olofsdotter med sin son Pers samtycke ut marken till Per Olofsson och Brita Hansdotter i Hedsta att:
 …..under 50 års tid räknat från 14 mars innevarande år våra två tredjedelar i den så kallade Skrubb eller Blötmyran belägen väster om Hedsta by vilken under sista nybruksdelningen tillfallit vårt hemman no 5 i Heden. Lägenheten är för närvarande uppodlad och utgör 2/3 av den total arealen på 9 tunnland 2 kappland och i uppskattning 2 tunnland 30 1/3 kappland för vilket arrendatorn Per Olofsson årligen skall erlägger till varje år skulle betala tre riksdalar fram till 1876 då arrendet ökar till 6 riksdalar...

Inga rättigheter till skog ingick i avtalet endast vad som oundgängligen behövdes för att vårda stängsel och då endast gran. Om ägaren efter 50 år skulle välja att återta marken för att återlägga den till hemmanet gällde sedvanliga villkor, d v s ersättning till arrendatorn efter godemäns värdering av odlad ord och eventuell tillkomst av åbyggnader som lador (1). 1876 såldes marken till Lars Henriksson Lund när han köper ”Lunds”.

Hemmanet Heden no 5 var delat efter arvskifte. En tredjedel av hemmanets äga på Skrubb som tillföll änkans, Margareta Olofsdotter, son Jonas, inskriven på folkskolelärarseminariet med efternamnet Hedenius, köptes senare av soldaten Anders Kämpe som då ägde Per Klangs torp d v s Kämpes. Skrubbs eller Blötmyrans myrjordar var indelade i ytterligare några ägor. Vi arrenderade en några år i min barndom för både höslåtter och kornodling. Den låg längst bort, sydost från byn räknat, och vette mot Hästmyrbäcken. På ägan fanns två mindre lador. En av dessa lador finns nu på gården där hemma. I Hästmyrbäcken fanns linål, d v s bäcknejonögans larver, i bottendyn, 10-15 cm långa, ett alldeles utmärkt bete vid spömete. Här minns jag också att det fanns mängder av stora gröna gräshoppar, som jag nu vet kallas stor vårtbitare. I brist på annat att syssla med, medan de vuxna hässjade och räfsade jagade jag dessa stackars insekter och plågade dessvärre ihjäl några också. Idag lär ingen hitta någon linål i bäcken och vårtbitarna har säkert hittat en annan och bättre lämpad ängsmark att vistas i. Om det nu finns några vårtbitare kvar i trakterna. För min del får jag anslutna mig till Zarah Leander - jag kan ej längre höra syrsor.

 I min ungdom kunde man här se gulnande kornåkrar. Idag är Skrubb på väg att växa igen med lövsly. Området mellan Skrubb och Hästmyran kallades förr Skrubbsnåret. Det är väl vad man kan kalla hela området idag.

 Störsbäckens marker noteras inte i storskiftets handlingar. Om man går till de geometriska jordböckerna redovisas bara det som var utslagsgivande som skatteobjekt, förefaller det. Det kan alltså vara så att svedjemark, betesmark eller beteskogar utelämnades vid karteringen. I arkiven förekommer ord som Störsbäckssvedjan och Svedjan, den senare beskriven som mark mellan Backarvalls fäbodskog och Letsbos bylöt. Det betyder att här förekommit svedjebruk, kanske långt tillbaka i tiden. I så fall i lövskog, vilket var det vanligaste, för att förbättra betet. Men även för att odla råg, en möjlighet som togs tillvara de första somrarna efter svedjan. Svedjerågen eller fallrågen gav ofta hög avkastning. Under goda skördeår mer än tiofallt. Den höga stråväxten, långt över en meter, gav underlag till foder. Svedjebruk i mogen barrskog förekom i trakter där finnar slagit sig ned. Jag har inte funnit någon finsk invandring till Letsbo och dess utmarker. Finnarna slog sig ner i de norra delarna av Västra fjärdingen, i det som senare blev Ramsjö socken, vilket namnet Finneby skvallrar om.

 Så här beskriver Pehr Schissler i sin bok Hälsinge Hushålding (1749) svedjebruket och nyodling vilket kan vara en bra inledning på Störsbäckens historia: Sockenallmänningarna innehöll ofta odlingsbar mark som många bönder ville odla upp men hindrades av bönder med goda marker hemma i bolbyn ofta med argumentet att det minskade mulbetet. Det gällde särskilt mark ute i fjärdingskogarna... 
 ….antingen rothögg man alla träd och brände upp både träd och rot. Året därpå plöjde eller flåhackade man jorden och sådde råg, eller så fällde man stående träd vid stubben, brände och lät det ligga två till tre år och sådde råg. Rågen var inte densamma som åkerrågen utan med spetsigare korn och på längre strå. Fjärde året river man upp stubbarna och brände på nytt vilket kallades att "kåsa". Den senare bränningen sker strax före midsommartid. Svedjor kunde ligga långt från hemgården då endast för rågen. 

 I brist på uppgifter i storskifteshandlingarna får husförhörsboken från 1767 till 1781, den äldsta bevarade i Ljusdals församling, vara min källa. Här finner jag min morsmors mormors mormor Karin Hansdotters bror Jon Hansson och hans hustru Malin Ersdotter i ett torp under Letsbo by, förmodligen hemmanet Letsbo no 1, Utigården, som ägs av Pär Olsson. I förhörsboken antecknas Jon som torpare, den ende torparen under uppslaget Letsbo.

Lillmans torp under renovering
Jon flyttar från Wåsan (Finneby) 1769 till Letsbo där han blir han dräng på Utigården och träffar pigan Malin Eriksdotter (eller Ersdotter). De gifter sig den 26 februari 1775 (2) Av vigselboken och husförhören är det i Letsbo de anses vara s a s kyrkskrivna. Följer man förhörsböckerna åren framåt är det ingen tvekan om var paret bosätter sig. Det är på svedjemarken väster om Letsbo som senare kommer att kallas för Störsbäcken. Där slår de sig ner, möjligen vid ett redan påbörjat nybruk, sannolikt med ägarens till Utigården goda minne, möjligen i samråd med andra bönder i Västra fjärdingen, eller på jord som tidigare varit på sin höjd betesmarker. Flyttar de in i en stuga på plats eller bygger de nytt? På den frågan finns inget svar men jag kan på goda grunder påstå att platsen är där Lillmans torp ligger idag. Kanske flyttade de till och med in i den stuga som står där idag; en svindlande tanke.

Jon var född 15 december 1741 (3). Hans föräldrar var min mormors mormors mors föräldrar, korpralen Hans Weinert och Märta Jonsdotter i Wåsan (Finneby). Malin Ersdotter var född 11 maj 1748 och dotter till soldaten Eric Abbore och hans hustru Anna Olofsdotter i Skogsta.

De nygifta nybyggarna mötte en vardag av tungt och slitsamt arbete för sin försörjning. Nyodlarens verktyg var eld och flåhacka. De första somrarna när svedjan gett sina skördar återstod bara rensa upp bland stubbar och stenar och odla marken för nya skördar. I dag skvallrar röjningsrösen i byn om vardagar av slit. Marken söderut från deras enkla stuga ner mot bäcken blev den först odlade marken i byn. Råg förekom men korn var det vanligaste sädeslaget, i bland blandat med råg. Nyodling var ett slitgöra - att med flåhacka förvandla ett stycke mark till åker krävde sin man och många arbetsdagar - men det viktigaste var sommarens slåtterarbete.

 Djurhållning för mjölken och köttet var det som svarade för livets nödtorft; vinterfoder dess förutsättning. Långa dagar och ljusa kvällar fick under sommarhalvåret ägnas åt att samla vinterfoder. På övergivna svedjemarker, slåtterängar och myrmarker, ofta avlägsna, togs fodret tillvara, kruståtel blandat med örtväxter, inte särskilt näringsrikt. Det torkades på enkla hässjor eller hässjegolv och - för den som saknade häst, vilket de flesta gjorde vid den här tiden – för fot forslas hem på en släde i vinterföre.
Det första djuret i en torpares djurbesätttning var geten. När den viktigaste slåttern var över kompletterades skörden med lövtäkt för getterna. Den näringsrika och lättsmälta getmjölken var basföda i torparhushållet. Den kunde även ges till små barn. Skörden av kärvlöv borde vara minst tre tjog kärvar per get eller får.

 Jon och Malin får 1777 (4) en son som döps till Hans efter sin farfar. Året därpå får de ytterligare en son som dör samma dag och nöddöps till Eric efter sin morfar. I mitten av 1780-talet får Jon och Malin grannar. Soldaten Lars Roth med familj, den förste indelte soldaten i byn, flyttar in i den torpstuga soldatroten uppfört.

Ett sparat kapital för en torpare.
Silverbägare c:a 13 cm hög
6-7 cm i vidd
 För Jon blir det tjugo år som nybrukare och torpare i Störsbäcken och med en viss framgång visar det sig. Han dör den 10 april 1796, endast 54 år gammal, av håll och styng, d v s i lunginflammation (5). Den 15 juli samma år blir det bouppteckning. Änkan Malin Eridsdotter lät uppteckna vari qvarlåtenskapen som fanns i boet efter dess make Jon Hansson hvilken efter sig lämnat sonen Hans och befanns som följer (6). I boet fanns ett litet sparat kapital i form en silverbägare om 8 lod (105 gr) och tumlare i silver om 2 lod (27 gr), tillsammans värderat till 4 riksdaler och 8 skilling. Tenn, koppar och mässingföremål men, det viktigaste, 2 kor, en kviga och åtta getter och en liten bebygd gård värderad till 40 riksdaler. Många slitsamma dagar, 20 års hårt arbete, spett och flåhacka, har förvandlat svedjemark till odlad åker och sval, tillräcklig i areal för en djurbesättning av både kor och getter – en beundransvärd odlargärning. Dessutom ett eget liten kapital undanstoppat för dåliga tider. En reserv stor nog att ersätta en ko om olyckan var framme.
Tumlare i silver. 6 cm i vidd
3-4 cm hög

Några månader efter bouppteckningen, 23 november 1796, dör också sonen Hans, 19 år, i häftig feber även kallad brännsjuka och ett samlingsnamn för inflammationer med hög feber (7). Malin Ersdotter blir ensam på torpet. Livet går vidare för henne och för byn. Och berättelsen fortsätter....

1 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/19 (1861), bildid: A0033964_00021 
2 Lysnings- och vigselbok 1732-1830. Ljusdals kyrkoarkiv. SVAR bildid C0031672_00037 
3 Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopbok 1732-1810. SVAR bildid C0031668_00048 4 Ljusdals kyrkoarkiv. Husförhörslängd 1781-1790. Sid 216. SVAR bildid C0031620_00237
4 Ljusdals kyrkoarkiv. Husförhörslängd 1781-1790. Sid 216. SVAR bildid C0031620_00237 
5 Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/2 (1792-1843), bildid: C0031675_00032 
6 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/4 (1791-1804), bildid: C0100599_00658 
7 Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/2 (1792-1843), bildid: C0031675_00035