tisdag 21 januari 2014

3. Från svedjemark utanvids till by

Vid laga skifte åren 1843 till 1851 av nybruk, odlingslägenheter och hemskog i socknens västra fjärding, under ledning av kommissionslantmätare Carl Erik Wallberg, fick gårdarna i Störsbäcken sina gränsrösen och kunde, efter utköp från fjärdingens skattehemman, betraktas som fastigheter i enskild ägo. Det är först nu en grupp gårdar på gammal svedjemark, väster om Letsbo, formas till en by och får namnet Störsbäcken.
En förändringens vind blåste i socknen de här åren. Skattebönderna i Västra fjärdingen krävde att i laga skifte1 dela den mark som ännu låg oskiftad, för dem en viktig reform; en bekräftelse på den äganderätt som tillkom dem sen urminnes tider. Nybruk på fjärdingens allmänna mark skulle nu lagligen få sina ägare oavsett vem eller vilka som svarat för nyodlingen. För många torpare var det en snålblåst. Hos dem vakade en oviss tid. Var år av slit, att förvandla mark till åker och sval kring en enkel torparstugan, förgäves? Resulterade skiftet att ägare till det hemman torpet låg under, gavs rätt att utan ersättning ta över? För inte mer än vad torparstugan var värd? Eller blev markens ägare ett helt annat hemman som i kraft av sitt skattetal tilldelades nyodlad mark? Det handlade om den besuttnes rätt att ta för sig av det som dem tillkom av hävd och tradition och den obesuttnes rättslöshet. En strid mellan kapital och arbete, mervärde av arbete i svett och möda överförd till den besuttnes kapital.
Frågorna blev inte färre och oron inte mindre när okänt manfolk i kavaj och hatt med mätkedjor, tavlor på mässingsstativ och andra underliga instrument började dra kors och tvärs över åkrarna, ropande siffror, dag efter dag. Det blev många frågor i skymningstimman i torparköken de åren. Svar fick de först 1853 när skiftet vann laga kraft i ägodelningsrätten, en nybildad avdelning i häradsrätten. För de flesta blev det möjligt att lösa in sin torparjord till rimliga priser – kan man tycka idag – men för några blev det att lämna mark som krävt många och långa arbetsdagar till en bonde som ”fått dem tilldelade”.
Skipades rättvisa under de här åren? Med bondeklassens ögon, ja. Äganderätten har varit en grundpelare i vårt land ända sedan landskapslagarnas tid. Den grundade sig på dengrundskatt2 bönderna varje år betalade till staten och den var i sin tur basen för statens intäkter. Dessutom var det bönderna som stod för laga skiftets alla kostnader. De obesuttna – torpare, backstugusittare och socknens soldater - hade inga rättigheter att tillvara vid skiftet. Men var det rättvist byarna och bönderna emellan? Den frågan lämnar jag obesvarad.
Den 11 oktober 1842 hölls första sammanträdet med kommissionslantmätaren Carl Erik Wallberg och lantmäteri auscaultanten3 C W Hallquisth med godemännen Anders Persson i Tegeltjär och Anders Olsson i Stavsätra. Mötet hölls hos nämndemannen Jon Ericsson i Nore. De som tagit initiativet till skiftet var bönderna J. Ericsson i Nore, Jon Olofsson i Hamre, Erik Olofsson i Hamre, Lars Jonsson Rångstra no 4, Johan Jonsson i Rångstra, Jon Andersson i Grophamre, Per Jonsson Heden no 1, Lars Andersson i Skogsta och Olof Zakrisson i Heden. Enligt skiftesstadgan hade det varit tillräckligt om bara en av dem begärt skifte.
Det var lantmätaren och de inkallade godemännen som svarade för att laga skiftet följde – i det här fallet – vad 1827 års skiftesstadga föreskrev. De hade att upprätta hävdeförteckningd v s fastställa varje delägares innehav före skiftet. Kartlägga markerna, mäta och beräkna areal, gradera ägorna i godhet4, besluta om skiftesläggning och slutliga upprätta entilldelningslängd där varje bonde i skifteslaget fick sin del av nyodlingsjord. Sett med dagens ögon förefaller det som om bönderna var i lantmätarens våld, särskilt om man betänker att han arbetade i en krets av män mer eller mindre läskunniga och ett fåtal skrivkunniga. Men så enkelt kan man ändå inte se det. Lantmätaren försörjde sig på enbart på arvoden från skiftesförrättningar och fick slutlikvid först efter ägodelningsrättens godkännande. Han hade all anledning att undvika konflikter som i förlängningen kunde leda till domstolsprocesser. Han var tvingad gå böndernas tillmötes så långt lagstiftningen tillät.

I protokollen från laga skiftet spåras inga stridigheter parterna emellan. Hos bonden Jon Ersson på hemmanet no 6 i Heden den 28 mars 1845 skrevs följande in i protokollet:
Delägarna erhöll underrättelse därom att den uti 5 § af detta protokoll omnämnda av-mätning av nybruk och odlingsjord nu var fullbordad, samt gradering såväl därå som åhemskogarna verkställd, och att lantmätaren ämnade nu lämna delägarna underrättelse därom huru denne gradering utfallit. Härvid förklarade hemmansägarna enhälligt, att de därav icke kunde finna sig ha någon nytta, enär för dem blev svårt att bedöma huruvida förrättningsmännen i rätt proportion taxerat alla västra fjärdingens vidd omkring liggande nybruks och odlingslägenheter samt skogsmark, och ansåg sådan uppläsning icke erforderlig.(§ 13)
Men då, som nu, fanns det plats för godtycke. Den påstridige, som tjurigt stod på sig, kunde säkert påverka resultatet, särskilt om lantmätaren upplevde en risk att tvisten fördes vidare och påverkade tiden för slutbetalning. Mätningen av arealens vidd kunde ingen bestrida men markens godhet, d v s dess förmåga att bära skördar. Här gällde det att övertyga lantmätare och godemän att marken gav svaga skördar och kräva högre godhetstal d v s en större utmätt areal.
Nybruken i Västra fjärdingen uppmättes totalt till 1742 tunnland 30 5/8 kappland (ca 872 hektar). Nybrukens mark bedömdes ha en godhet i snitt 3,5 där 1 var fullvärdig mark. Arealen kom därför att uppskattas till en areal av 493 tunnland 29,508 kappland (ca 247 hektar) vilket skulle fördelas på skifteslagets gemensamma skattetal, 438 öres 4 penningland.
Vid ett möte med lantmätare där majoriteten av skiftesdelägarna deltog beslutade man i paragraf 32 följande:
Den upprättade hävdebeskrivningen över nybruksägorna upplästes av skiftesmannen som lämnade varje delägare underrättelse hur mycken nybruksjord han innehade. Tillika upplästes ett utdrag från 1781 års storskiftesbeskrivning som visar hur mycket varje hemman då erhållit, mera eller mindre, än efter antagna beloppet av 24 kappland i uppskattning på varje öresland på hemmanet belöpte - Av detta utdrag inhämtades att de överskjutande beloppen sammanräknade utgjorde 4 tunne 24 13/16 kappland men de resterande 60 tunne 1 7/16 kappland, och att således enär de förra från de senare avräknades en brist förefunnits av 55 tunne 5 5/8 kpd i uppskattning.
Skiftestagarna beslöt att för berörda brist först må fyllas av nu intagna, eller avmätta och befintliga nybrukslägenheter, och att återstoden därefter må efter skatt hemmanen emellan skiftas, och som nämnda återstående tillgång nära uppgår till 31 kpl i uppskattning å varje öresland, ty beslöts att efter jämkning av de nämnda olikheterna från 1781 års storskiftesdelning hemmanen må tilläggas 31 kpl uppskattad nybruksjord å varje öresland. (52/180).
Det är svårt att riktigt tyda innebörden av beslutet så här drygt 165 år senare men regeln 31 kappland skattad nybruk per öresland tycks konsekvent ha används med åtminstone ett undantag. Från de övriga skiljer sig Johan Jonsson på hemmanet Heden no 5 – i skatt 5 öres och 12 penningland - som kom att påverka tilldelningen av odlad mark i Störsbäcken. Enligt protokollet ovan skulle han, liksom övriga ha tilldelats i nybruk 9 tunnland 43,5 kappland efter uppskattning, men erhöll 11 tunnland 4,5 kappland. (Dessutom brist i gammalt nybruk 28,406 kappland, tillsammans 12 tunnland och 0,906 kappland). Någon förklaring kan jag inte finna. Han erhöll i uppmätt areal 41 tunnland 8 3/8 kappland och i avrösningsjord (icke odlingsvärd mark) 2 tunnland 30 1/2 kappland (tillsammans över 21 hektar mark).
Hemskogarna delades också vid skiftet. Här följde man tydligen i stort gammal hävd. Det var en viktig del i förrättningen. De första bolagen med intresse för skog hade bildats och efterfrågade virke till nyanlagda sågverk. Skogsmark som tidigare varit orörda frånsett virke för husbehov, vedbrand och stängsel blev nu ett växande kapital som kunde förvandlas till kontanter.
Skiftesdelägarna delade på kostnaderna för skiftet efter skattetal. Den totala kostnaden blev 4.474 kr 16 öre. Det kan med dagens penningvärde tyckas var en struntsumma men så var det inte. Exakt översätta till dagens penningvärde är svårt. Vi talar om ett samhälle där kontanter var en bristvara och t o m skatt betalades in natura. Men en gissning någonstans mellan 300000 till 400000 kronor ligger sanningen ganska nära. För det flesta blev det en bra affär. De flesta torp bönderna tilldelades såldes till torparen på plats kring 300 till 400 kr. Ett målande exempel på hur den obesuttnes arbete förvandlas till den besuttnes kapital, grunden för den klasskamp Karl Marx skriver om vid den här tiden men som knappast uppmärksammats av folket i Ljusdals socken.
För Per Ericsson och Karin Johansdotter – min mormors mormor och morfar - innebar flytten, i början av 40-talet, från torpet i Störsbäcken till hemmanet Brasens i Letsbo ett steg mot en tryggare tillvaro. Från att ha varit en torpare på oskiftad mark till bonde på ett hemman - 1 öre 12 penningland i skatt - med fastebrev i sin hand kunde de nu planera för en tryggare framtid och dessutom ha sitt torp i Störsbäcken kvar. Per deltog i böndernas inledande möten men när arbetet med laga skifte närmade sitt slut var det Britas och Pers dotter och måg, Brita Persdotter och Jonas Olofsson - min mormors mor och far- som stod som ägare. För dem blev laga skiftet trots allt en besvikelse. De fick vad skattetalet gav dem rätt till och erhöll Källmyran, väster om byn, som nu blev lagligen deras. Större delen av den mark min mormors mormor och -morfar, Karin Johansdotter och Per Eriksson ärvt av fosterföräldrarna Malin Eriksdotter och Per Persson och där Malin tillsammans med sin förste make -Jon Hansson – startade som nybyggare, blir överförd till ägarna av hemmanet Heden no 5, makarna Johan Jonsson och Margta Olofsdotter.
Heden no 5 var då ett stort hemman med ett skattetal av 9 öre 12 penningland. Den del av marken i Störsbäcken som tilldelades hemmanet omfattade en uppmätt areal av 6 tunnland 1,5 kappland. I lantmäteriets beskrivning kallas denna del för Jon Ols odling eftersom ägare till Brasens nu var Karin och Pers dotter och måg; Brita Persdotter och Jonas Olofsson. Senare kom marken att ägas och bebyggas av Lars Henriksson Lund och kallas följaktligen för Lunds. Mina anförvanters arbete under 75 år att förvandla svejdemark till åkerjord var förgäves och i händerna på en bonde som inte ett enda ögonblick greppat en flåhacka på den delen av socknen. Men så var lagen. Allmän mark delades efter mantalsatt jord.
För Johan Jonson och Margta Olofsdotter på Heden no 5 måste tilldelningen av åkermark i Störsbäcken varit något av en överraskning. Ägarna till Heden no 5 hade knappt satt sin fot i byn. Änget efter bäcken, Skrubb eller Blötmyran och Hästmyran var de enda odlade markområden som redovisades vid storskiftet 1781 och senare vid skiftet av vårdnadsgärdegårdar 1787 till 1789. I de skiftesunderlagen är det gårdarna Nore no 3 och 4 som anses vara ägare. Någon hävd till mark i Störsbäcken för Heden no 5 kan alltså inte förelegat men nu tilldelades de mark både i byn och Skrubb.
För Jon Olofsson och Brita Persdotter blev kostnaden för lantmäteriet 15 kr och 26 öre. Av arvodet hade de betalat i förskott 5 kr 93 öre. Återstod 9 kr 39 öre. Det var klent ned kontanter i Jonas portmonnä. Han kunde inte som många andra lösa ut den nyodling som nu överförta till Heden no 5 utan skrev ett arrendekontraktet hösten 1856 gällande 20 år. Det startade en serie transaktioner som jag återkommer till i nästa avsnitt.





1   Lantmäterimyndighetens arkiv. Akt nr 21-LJJ-95
2   På 1600-talet blev alla jordbruksfastigheter i landet mantalsatta och fick ett siffervärde som bestämde storleken på den ränta de skulle betala till Kronan. Denna ränta var uppdelad i jordeboksränta, mantalsränta och kronotioende, tillsammans kallad för grundskatt.
3   Auscultant var den tidens biträde hos lantmätare, en student under praktisk utbildning utan rätt att delta i beslut eller uppbära lön
4    Metoden med gradering av marken i godhetstal skapade möjligheter att fördela marken rättvist mellan skiftesdeltagarna i förhållande till den odlade markens avkastning. Den bästa jorden fick graden 1. Dess inmätta yta kunde bytas mot den dubbla arealen av mark med graden 2 för att ge lika stor avkastning. Genom att dividera uppmätt areal med gradtalet fick man uppskattad areal som var grunden för ägodelningen.

onsdag 26 juni 2013

2. Från svedjemark utanvids till by

 Malin Ersdotter var 48 år när hon blev änka 1795. När sonen Hans dog i november 1796 blev hon ensam på torpet i Störsbäcken. I förhållande till många andra änkor hade Malin det väl ordnat för sig. Två kor, en kviga och några getter tryggade försörjningen, silverbägare på kistbotten, en buffert för framtida behov. Änkor gifte ofta om sig efter sorgeåret, särskilt änkor som hade det gott ställt. Mot Malin talade hennes ålder. Ogifta män i hennes år fanns det förmodligen inte många av i trakten. Men sysslor på ett torp kräver mer än vad en ensam kvinna kan klara. Man behöver vara två för att dra ett årder och det krävs mer än två armar för att klara sten och stubbbrossling på nyodling. Och det behövs både lie och räfsa för att under sommardagar bärga foder för en lång vinter. Lejd dräng var ingen lösning för Malin. Inte ens en drängs låga lön kunde torpet bära.

 I Letsbo arbetade vid den här tiden en ung dräng på Utigården. Hans namn var Per Persson, 23 år, född i Grophamre och son till soldaten Per Thunberg och Kerstin Jonsdotter. Jag vill inte påstå att Malin förförde den unge drängen, ett år äldre än hennes nyligen avlidne son. Jag vill heller inte påstå att den unge drängen ”solochvårade” änkan på torpet i Störsbäcken, hon med ko i lagårn och silver i kistan. Nej, det var enklare än så. Det var ett resonemangsäktenskap, inte ovanligt. Idag skulle vi säga en ”win-win situation”. Per slapp drängtjänst och ett liv under sträng tjänstehjonstadga och Malin fick hjälp att både sköta torpet och de sysslor som därtill hör.

 De gifter sig söndagen den 11 mars 1798. Brudgummen 23 år, noterar vigselförrättaren och bruden 51 (1). Anmärkningsvärd ålderskillnad men inte ovanlig för tiden men i så fall i motsats riktning. De nygifta hade ett långt äktenskap framför sig men några barn var av naturliga skäl inte att räkna med; någon att ta vid på ålderns höst. Men även det löste sig.

 Min mormors mormors mor Märta Jonsdotter, född i Finneby 1772, gifter sig våren 1798 med indelte soldaten i Delsbo kompani, Johan Roos (2). Paret bosätter sig på ett av soldattorpen i Borr och får på sommaren en dotter som de döper till Anna efter Johans mor Anna Eriksdotter. Flickebarnet överlever inte, dör efter bara två veckor. Men soldattorpet fylls av barn. Karin, som med tiden blir min mormors mormor, kommer till världen den 19 januari 1800 och döps efter sin mormor, Karin Hansdotter i Enskogen. 1801 föds ännu en dotter, även hon döps till Anna, sen följer Jonas 1804 och Johan 1807. Det råder fred i landet sen 1790 efter Gustav III föga framgångsrika krig mot Ryssland och Hälsinge regemente är förlagd på rote. Märta får ofta ensam bära ansvaret för familjen och stöket med torpet. Johan har inte bara sina årliga möten på Moheds exercisfält. Han får också arbetskommenderingar under olika perioder; i Stockholm, Södertälje och Sundsvall, vilket lyckligtvis gav tillskott till den magra soldatlönen men långa bortavaron från familj och torp.

 Men ofred stod åter för dörren. För Märta och andra kvinnor i socknens soldattorp var krig och död ständigt påtagligt. På mindre än 100 år hade landets indelta soldater utkämpat tre krig. Vid den senaste, Gustav III:s krig, förlorade Märta sin yngre bror Olof på Enskogen som i juni 1798 blev uttagen som vargeringssoldat (3) och sänd till Finland där han i Ekenäs dagen före julafton det året avled i häftig feber, endast 20 år gammal. ”En vacker yngling” noterar prästen i Färila i dödsboken.

 Vintern 1808 hopade sig krigsmoln på nytt över landet. Ryssland går in över den finska gränsen utan krigsförklaring och även om kriget ännu bara drabbar den östra rikshalvan sprider sig oro och misströstan även till soldatfamiljer i de svenska rotarna. I söder och väster hotar Rysslands allierade, Danmark-Norge. Och varje vintersöndag är det inte förtröstans ord inför ofred och oro som predikas från predikostolarna utan statens nya krav på skatter och andra pålagor och kraftfulla uppmaningar att visa offervilja för kung och fosterland. Märta, som i minnet av sin bror, visste vad ett krig innebar och ensam van vid tung försörjningsbörda, anade vad som komma skulle. När Johan kallades in i mars månad stod hon åter ensam i torpet med 4 barn, den yngste sonen mindre än ett år och Anna, klen till hälsan och ofta sjuk, beslöt hon sig göra det som kändes tvunget. Hon tog sin äldsta dotter Karin, åtta år, i handen och vandrade de dryga två milen till Störsbäcken där Karin togs emot av det barnlösa paret Malin Ersdotter och Per Persson. Malin var, som jag redan berättat, änka efter Jon Hansson, Märta Jonsdotters morbror.

 I Finland drog sig, enligt uppgjord plan, arméns finska trupper norrut, tappert stridande, mot en överlägsen fiende. Krigsledningens plan var att med fördröjande strid uppehålla fienden så att armén kunde återsamlas i Torneå och därifrån inleda en offensiv söderut under våren när ett isfritt hav gav möjligheter till förstärkningar av rikssvenska trupper. Arméns Västra indelning var förlagd i Värmland och stundtals i strid med en norsk armé. Den Södra indelningen var förlagd till Skåne för att möta ett eventuellt angrepp från Danmark. Hälsinge regementes 2:a bataljon, den s k södra, var redan förlagd vid gränsen mellan Bohuslän och Norge. 1:a bataljonen låg kvar på roten. När den i mars kallades in var det för att marschera till Sundsvall där bataljonen, under befäl av överste Bergenstråle, blev liggande för avvaktan på vidare order. Här blev Johan Roos sjuk och sängliggande och det är därför osäkert om han deltog i de sanslöst förvirrade förflyttningar bataljonen fick göra under sommarmånaderna.

 I maj fick hälsingarna order att marschera till Härjedalen men fick kontraorder i Hede. De fick marschera tillbaka till Sundsvall där de slog bivack i Njurunda. Den 26 maj kom nya order från krigsledningen om ilmarsch till Bohuslän och den norska gränsen. 14 juni var bataljonen framme i Jakobsrud väster om Strömstad men förflyttades till Töcksfors i Dalsland i juli där den förenades med 2 bataljonen. Regementet fick nya order den 27 juli och det blev en ny ilmarsch denna gång mot Grisslehamn i Uppland; en marsch på drygt 50 mil som avverkades på 12-13 dagar. Den 7 och 8 augusti skeppades regementet över till Gävle där de på nytt blev liggande. Ryssarna hade brutit våroffensiven i Finland och drev den finska delen av den svenska armén mot norr. Krigsledningen i Stockholm hade inte gjort några allvarliga försök att förstärka armén under de vintermånader vår östra rikshalva var ockuperade av ryssar.

 När Johan Blom återgick i tjänst efter sin sjukdom berättar inte källorna. Kanske var han sjuk de veckor regementet marscherade kors och tvärs i landet. Kanske anslöt han sig vid norska gränsen. När regementet under stormiga dygn skeppades över Bottenhavet för att på morgonen den 27 augusti landstiga vid Kristinehamn talar allt för att han var med. 

Efter några inledande strider för att fördröja den ryska armén, som nu gick på offensiven, förenades regementet med huvudstyrkan den 11 september. Vid inledningen av slaget i Oravias den 14 september fick regementet hålla ställningar mot ryssarna, under tiden den svensk/finska armén förberedde sig för strid, men tvingades retirera. När slaget väl kom igång fungerade regementet som reservstyrka.

 Slagit blev en avgörande seger för den ryska armén och den svenska armén fick åter marschera norrut mot Torneå med ryssarna hack i häl.

 Så här berättar Lars Lundin i ”Kriget som bär Napoleons skugga”:

Efter en extremt tung marsch i snö och kyla tog sig den finsksvenska hären, inklusive 4:e brigaden, till Torneå, där ett nytt högkvarter sattes upp. Sjukligheten var ofantligt stor och lämnade enorma luckor i förbanden. I början av december (1808) översteg antalet sjuka 8000, vilket nära nog var samtliga soldater. Sedan länge hade manskapet plågats av den sjukdom som gick under namnet fältsjuka. Det innebar oftast tyfus. Den extremt smittsamma sjukdomen kom att reducera Klerckers här med hela 2 000 man under fyra månader som vapenstilleståndet skulle råda.

 Hälsinge regementet förlorade i döda, sårade och tillfångatagna 244 man i strider fram till Oravais. Under återtåget förlorades ytterligare ett 30-tal män av utmattning och fältsjuka vilket död- och begravningsboken för Ljusdals församling för det året kan berättar om.

 I januari 1809 hemförlovades Hälsinge regemente och startade en marsch mot Mohed som beräknades ta en månad. Många av dem så sjuka att de aldrig skulle få återse sina hem och sina familjer. På en sjukstuga i Kalix lämnades en febrig Johan Roos - min mormors mormors far - som dog den 25 januari. I döds- och begravningsboken noteras orsaken vara fältsjuka och att Johans föräldrar var bonden Olof Olsson i Sjöbo och modern Anna Ericsdotter. De är uppgifterna som lämnar en del obesvarade frågor efter sig.(4)

 I födelseboken för den 6 december 1771 står ”qvinnspersonen” Anna Ericsdotter i Borr, 22 år, som ensam mor till en pojke, döpt till Johannes. Ingenting om pojkens far men av uppgifterna ovan har en Olof Olsson i Sjöbo erkänt faderskapet vilket bekräftas av att Johan bar efternamnet Olofsson när han tjänade dräng i Lock åren innan han blev soldaten Roos. Vem denne Olof Olsson var får bli min egen fria tolkning. I Sjöbo fanns vid Johans död en enda bonde i Sjöbo med namnet Olof Olsson. Om han nu var Johans far och min mormors mormors farfar blev han 39 det året Johan föddes och redan gift med Brita Jonsdotter sen 1764. En skandal i socknen det året, kan anas.

 Anna träffar en ny man, drängen Anders Julsson. De gifter sig 1775 och bosätter sig på Anders föräldragård, ett torp i Skån. De får fyra barn. Anna blir tidigt änka. 1785 vistades Anders i Stockholm där han avlider och lämnar Anna ensam med sina barn. Hon flyttar med barnen tillbaka till Borr men slutar sina dagar hos sonen Erik i Sillerbo 1815, 66 år gammal. Anna Ericsdotter, min mormors mormors farmor, var född 1749 och dotter till korpralen Eric Strand, f 1717 och Brita Persdotter, f 1718 i Borr.

 I Borr står soldatänkan Märta Jonsdotter ensam med tre hemmavarande barn. Beskedet om makens död får hon först i mars månad när Hälsinge regemente återkommer och förläggs på rote. I maj månad mister hon också dottern Anna 7 år. När sorgeåret gått ut gifter sig Märta sig med soldaten Carl Blom och får med honom två söner.

 I Störsbäcken har Karin Johansdotter funnit sitt liv. Per Perssons och Malin Ersdotters tar henne till sig som sin egen dotter, adopterad skulle vi säga idag, men adoptionsinstitutet infördes inte i Sverige förrän 1917. Hon blir deras fosterdotter. Malin är över 60 år, hennes krafter tryter och Karin får tidigt ta över rollen som husmor. Under sina sista år blir Malin sängliggande och ansvaret för torpets hushåll vilar helt på Karin, nu i övre tonåren och uppvaktad av grannbyarnas yngre, ogifta manfolk. Men det är bara en av dem som vinner hennes hjärta. Det är den 14 år äldre drängen i Rångstra, Per Ericsson, ett barnhusbarn från Stockholm med utskrivningsnumret 1611 som sin enda länk till sina rötter. Vid 7 års ålder får han lämna den torftiga miljön på Barnhusgatan i Stockholm och bege sig den då långa resan till Ljusdal där han den 1 mars 1794 togs emot som fosterbarn hos bonden Jon Larsson och hans hustru Brita Jonsdotter på gården Rångstra no 4.

 Per Ericsson var inte ensam på sin resa från Stockholm. I hans grupp var de sju barn. Det året kom 14 barnhusbarn till Ljusdals socken. Under en period av 15 år, från 1785 till 1799, tog familjer i socknen emot 238 barnhusbarn. Med andra ord, det var vanligt med barnhusbarn på gårdarna i Ljusdal. Och det var inte bara av givmild välgörenhet socknens bönder ställde upp. Det fanns andra bevekelsegrunder.

 Bakgrunden till denna tvångsförflyttning av barn från Stockholm till landsbygden var den fattigdom som växte i huvudstaden och det utanförskap som den förde med sig. Borgerskapet hade fått det bättre. Allt fler köpmän och hantverkare tjänade pengar och hade en ekonomi som i många fall överträffade de högre ståndens – Stockholms adel och präster. Men pigor och drängar tjänade på nåder under en sträng tjänstehjonstadga. De hade mat och logi men stort inget mer. Arbetare drog mellan olika inrättningar - väverier, färgerier, bryggerier, trädgårdar och tobaksodlingar, allt vad som bjöds - för att hitta några månaders, ibland bara veckors eller dagars arbete. Lösdrivare strök omkring på gator och i gränder. Oroliga att bli upptäckta av stadens polis. I de flesta fall försörjda genom att tigga.

 I den upplösning av den kyrkliga moralen som följde på denna växande klyfta mellan rik och fattig föddes allt fler ”oäkta” barn vars fäder drog undan sitt ansvar och vars mödrar knappast hade möjlighet att själv klara dagen. Gatan blev dessa barns hem och tiggeri dess enda möjlighet att överleva. Men för stadens växande skara av väl ansedda invånare var de ett störande inslag i gatulivet. Regeringen beslutade därför att inrätta barnhus och borgerskapet som nu strävade efter ett socialt liv i klass med adel och präster, ställde gärna upp med pengar bara man slapp se barnen på gatorna. Den första sociala inrättningen i landet – Stora barnhuset – kom till 1763. Här skulle dessa lösdrivande barn uppfostras, utbildas i något hantverksyrke och bli tillförlitliga medborgare.

 Barnen togs om hand vid 6 års ålder och vistades på barnhuset till omkring 12 års ålder då de skulle anses kunna tjäna sitt eget bröd. Dödligheten var stor. Många barn fick vistades tillsammans i stängda rum i sträng disciplin. Men behovet växte. Många mödrar dödade sina nyfödda, oäkta barn, inför skammen att vara ogift mor. För att minska barnamorden fick kvinnor 1778 rätt till anonymitet genom Gustav III:s barnamordsplakat. Det ledde till att även spädbarn började lämnas in anonymt till barnhuset. Andra barnhusbarn var hittebarn eller barn som remitterats till barnhuset då deras föräldrar dömts till fängelse eller hamnat på tukthus. Från att ha varit mellan 100 och 200 barn per år ökade det under 1700-talet till omkring 300-350.

 Den uppfostran och utbildning som gavs höll inte måttet. Den var så låg att även de duktigaste barnen ändå inte kunde duga till varken tjänstehjon eller i näringar utan ny uppfostran och utbildning. Det beslutades genom ett kungligt brev 1785 att verksamheten skulle förändras. Stora barnhuset och barnhuset vid Danviks tull blev Allmänna barnhuset vid Drottninggatan och att barnen, så snart det gavs möjlighet, skulle utackorderas till hem ute i landet. En allmän kungörelse utgick och lästes upp från landets predikostolar med en begäran att sockenbor skulle upplåta sina hem.

 Vad myndigheterna krävde av blivande fosterföräldrar var kristligt levende, god ekonomi och gott anseende, vilket prästerskapet hade att intyga. Det förväntades att de skulle ge barnen huldhet, föda, kläder och undervisning i kristendom, räkning och skrivning - då tillfälle gives, var det tillagt. I fosterlön får de 8 riksdaler specie årligen fram till dess barnet fyller 14 år. En god ersättning, kan tyckas. 8 riksdaler motsvarade värdet av två kor som i den tidens bouppteckningar sattes till 4 riksdaler per styck. En soldat som avskedats av ålder eller blivit skadad i krigstjänst hade en årspension av 8 riksdaler.

 Jon Larsson och Brita Jonsdotter visade intresse för ytterligare ett fosterbarn. De hade tidigare tagit till sig Caijsa Greta Norberg, som kom till Rångstra nio år gammal redan 1785 med den första gruppen barnhusbarn. Det blev en pojke denna gång. Per, född den 1 november 1786, kom utrustad från Allmänna barnhuset med en blå klädesklänning av jacka och väst, ett par skinnbyxor, 2 skjortor, 2 par strumpor, livstycke av ylletyg och par skor, hatt och halsduk och ett skrin med lås. Han hade fått lova lyda sina nya föräldrar, visa erkänsla och göra det arbete som av barn skäligen erfordras kan. Vid ankomsten noteras han i husförhörsboken som fosterbarn till Jon Larsson och Brita Jonsdotter.

 Per Eriksson och Karin Johansdotter gifter sig den 26 mars 18215. De får en son det året. Födelsedagen är okänd men pojken döps till Per efter fosterfar på gården, Per Persson. Några dagar före jul 1822 lämnar Malin Eriksdotter jordelivet. Döden var väntad i stugan. Hon hade senaste tiden varit sängliggande vilket prästen noterade i husförhörsboken.

 Efter jul- och nyårshelgerna, den 11 januari 1823, lät Pehr Pehrsson i nävaro av fosterbarnen Pehr Eriksson och hans hustru Karin Johansdotter uppge och värdera den kvarlåtenskap Malin lämnat efter sig (6).

 Två förgyllda silverbägare om 7 och 4,5 lod, tumlare, guldring och diverse silver till ett värde av 19 riksdaler och 44 skilling. Tenn till ett värde 4 riksdaler och 12 skilling och kopparkärl till ett 20 riksdaler 32 skilling. En kopparkittel med en vikt av 16 mark (c:a 3,5 kilo) värderades till 12 riksdaler och en mindre om 4 mark 3 riksdaler. Dessutom noterades 1 ko, värd 14 riksdaler, 9 småkreatur (får och getter) 13 riksdaler och 24 skilling. Boets värde tecknades till 208 riksdaler 24 skilling (7). Bouppteckningen nedtecknas av soldaten Lars Roth i granngården och den ständigt närvarande Sven Johansson, ägare av hemmanet Letsbo no 2.

 På torpet fanns nu två arbetsföra män. Per Persson var ännu inte fyllda 50. Det är lätt att föreställa sig en period av nyodlad mark närmast torparstugan. Någon häst var det inte tal om och det gällde också de andra torpen i byn. De verktyg som gällde var flåhackan, spaden och spettet och den egna muskelkraften, ett tungt arbete som också krävde sin teknik. Det gällde att utnyttja hävstången när den egna kroppstyngden inte räckte till. Torven huggas i stora stycken och läggas i högar för förmultning. Våtmarker dikas och torrläggas. Generationers samlade kunskap kom till användning. För att en växande befolknings försörjning var nyodling en förutsättning.

 Ljusdal socken fanns vid den här tiden 356 bönder på egna hemman, 25 av dem drevs av änkor. En bonde drev en annans gård, 98 var jordtorpare och 4 nybyggare. Bland manfolket fanns 56 arbetsföra backstuguhjon, d v s de som bodde i eget hus eller från byn avskiljt hus men inte idkade åkerbruk, 10 arbetsföra inhysemän boende i andras hus, 420 bondedrängar över 15 år och 114 bondegossar mellan 10 och 15. Bondedöttrar och pigor var 420, äldre bönder och torpare som upphört med lantbruk och levde på undantag 113. Men det fanns fattigt folk. 30 män och 90 kvinnor fick sin försörjning av barn eller andra, 13 män och 36 kvinnor var utblottade och försörjdes som fattighjon. Ljusdals församling omfattade vid den här tiden även av Ramsjö som blev egen församling först 1860 . Här bodde nu 3 552 människor, 1653 män och 1899 kvinnor.

 Per och Karin får ytterligare ett barn, Brita som föds den 25 maj 1824 och får i dopet sitt namn efter Pers fostermor Brita Jonsdotter i Rångstra vilket tyder på att Per hade goda förhållanden till sina fosterföräldrar. Familjebanden knöts också närmare. Vittnen vid dopet var makarna Eric Olofsson och Sara Jonsdotter i Edänge. Sara betraktade Per som sin syster eftersom hon var dotter till hans fosterföräldrar. Andra vittnen var Johan Johansson, dräng i Hamre, Karins yngre bror och den 17-åriga Ingrid Persdotter från granngården Klangs torp (8). (Idag Kämpes).

 Familjen blir kvar på torpet i Störsbäcken till 1842 då Per Eriksson och Karin Johansdotter köper gården Brasens i Letsbo. Vad som de närmaste åren därefter händer med torpet i Störsbäcken är okänt. Förmodligen fungerade torpet och markerna omkring som bodeland till Brasens, som är det hemman i byn som saknar fäbod. Det kompenseras av gott sommarbete i skogarna kring Störsbäcken.

 Per och Karins dotter Brita , min mormors mor, lever livet ut på gården Brasens i Letsbo men hennes dotter Märta, min mormor, återkommer till stugan i Störsbäcken och torpet får en ny historia. Den skall jag återkomma till i del 3.

1 Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/1 (1732-1830), bildid: C0031672_00062 
2 Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/1 (1732-1830), bildid: C0031672_00062 
3 Vargeringssoldater var reservsoldater som kunde sättas in vid förfall för ordinarie knekt. Inrättningen kom till under Karl XII:s krig, det s.k ”Det stora Nordiska kriget.” Under Gustav III:s ryska krig kom åter order om att vargeringssoldater skulle sättas upp.
4 Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/2 (1792-1843), bildid: C0031675_00105 
5 Ljusdals kyrkoarkiv, Lysnings- och vigselböcker, SE/HLA/1010113/E I/1 (1732-1830), bildid: C0031672_00089 
6 Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/7 (1823-1831), bildid: C0100602_00074 
7 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/7 (1823-1831), bildid: C0100602_00073 
8 Ljusdals kyrkoarkiv,  8 Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010113/C I/3 (1811-1854), bildid: C0031669_00077



tisdag 5 mars 2013

1. Från svedjemark utanvids till by



Min krönika om den lilla byn Störsbäcken i Ljusdals socken närmar sig sitt slut. Tre gårdar återstår. En har jag redan omnämnt. Den jag kallar Lunds och som idag bara är ett par lador, ett härbre och mark sammanslagen med andra ägor. De andra återstår, mitt föräldrahem, en gång tiden kallat Lillmans och Westerlunds. De tre gårdarna har en gemensam historia som väver samman denna bykrönika, en berättelse om den svedjemark och bylöt och de slåtterängar strax väster om Letsbo by som i slutet av 1700-talet började odlas och bebyggas. Den förtäljer historien om försvunna slåtterbodar - s k störs – längs en bäck kallad Störsbäcken - med utflöde i Letsjön – och som fick ge namn åt byn. Men det dröjde innan den kallades för by. Det tog nästan hundra år innan de nio gårdarna, vare sig i kyrkböcker eller mantalslängder, fick bära ett namn. Långt in på 1800-talet beskrevs denna bebyggelse som en utmark under Letsbo by, i bland som ”det så kallade Störsbäcken” .

Begreppet by var sedan medeltiden bundet till skattehemman. Socknar bestod av byar. Byar bestod av ett eller flera skattehemman. Nybyggen och torp i en bys utmarker fördes i böckerna under bynamnet oavsett geografiska avstånd. För att uttrycka det enklare. En by kunde bestå av ett enda skattehemman, men en grupp torp och nybyggen, aldrig så åtskilt i avstånd och terräng från annan bebyggelse med i mantal satt jord, kallades inte by; vare sig i statens eller kyrkans bokföring. De låg under något skattehemman. Det skapar problem för oss som via kyrkans böcker eller statens mantalsskrivningar och andra handlingar i arkiven söker dokumentera bybildningar utanför det som kallas bolby. Vilket är ett gammalt uttryck som kom till användning i 1734 års lag men som är hämtat från de gamla landskapslagarna. I Hälsingelagens byalagsbalk definieras “bolby” som gammal och avgärdad by, den som å bolbyns mark byggd är och haver sina ägor inom hank och stör.

Bol var benämningen på ett hemman som en person brukade som huvudgård och bebodde. Till en bolgård hörde fäbod, ibland gemensamt ägd, och ofta ett bodeland (buland). Det senare ett begrepp som enbart förekommer i Norrhälsinglands bygder och vars uppkomst med stor säkerhet kan förläggas till medeltiden. Det var till bulandet man flyttade så snart vårsysslorna med sådden var överstökad i bolbyn, veckorna före buföringen till fäboden. Systemet med buland gav utrymme för expansion av jordbruket när Ljusdals socken på hundra år, från mitten av 1700-talet till mitten av 1800-talet, fördubblade sin folkmängd.

Bolgården gav underlag för statlig skatt. Bolbyns gemensamma skattetal svarade för byns andel i allmän mark. Nyodlingar och torp på allmän mark låg under bolbyns skattehemman och var inget underlag för skatt. I Letsbos fall var byns allmänna markerna en del av nordvästra fjärdingens gemensamma mark s k allmänning. I den ingick den mark som med tiden kom att kallas Störsbäcken.

Redan i byalagsbalken talar man om skattehemman, gårdar med skyldighet att efter förmåga betala skatt. Ägare var skyldig att känna till var gårdens gränser gick; ”envar skall veta sin lott” och plikta skatt till staten för sin jordäga. Denna skyldighet att betala skatt fick under Gustav Vasa en fastare form genom jordeboken. Varje hemmans förmåga att betala skatt angavs i skattetal som i Hälsingland var mål. Det skulle vara så stort att man på ett mål kunde så en spann säd efter hälsingespannen (=1/4 tunna). Skatten för 4 4/5 mål var ett öre och marken kallades ett öresland indelade i 24 penningland. Till ett fullgärdeshemman (ett mantal i andra landskap) räknades 76 4/5 mål eller 16 öresland och var ursprungligen satt på ett hemman som kunde försörja en familj. Med tiden förändrades enheten så att gårdar på 4 och 2 öresland också kunde försörja familjer. Inget av de tre hemman som fanns i Letsbo när storskiftet inleddes 1776 uppnådde ett mantal eller 16 öresland. De hade tillsammans ett skattetal av 21 öre 5 penningland fördelade på Utigården 8 öre 17 penningland, Oppigården 8 öre 12 penningland och hemmanet no sub 2, d v s den gård som senare fick hemmansnummer 3, 4 öresland. Byn skattetal borde därför, enligt lantmätaren, ge en areal av tillsammans 36 tunnland sval och äng och 4 tunnland nybruk efter uppskattning.

Storskiftet inspirerades av en jorddelningsreform i England. 1749 antog riksdagen reformen i en lantmäteristadga och senare i en förordning från 1757. Skifte skulle genomföras om en markägare i byn begärde detta och syftet var att genom omskiftning av åker och äng ge var gård färre men större tegar. Målet var fyra skiften i åker och lika många i äng per gård. Vilket sällan uppnåddes. Gårdarnas areal uppmättes i tunnland och kappland. En gradering föregick utskiftningen i jordens godhet – d v s dess förmåga att ge skörd - i en skala 1 till 5. Genom att dividera arealen med godhetstalet vägdes arealen mot jordens godhet vilket gav gårdarna emellan i godhet räknat likvärdig areal i förhållande till skattetalen vilket kom att kallas areal efter uppskattning.

I Ljusdals socken inleddes storskiftet 1777 gemensamt för östra, norra och västra fjärdingarna och vann laga kraft 1780. Ägorna för de tre gårdarna i Letsbo fastställdes och de tilldelades också nybruk. Tyvärr kan man endast följa ägofördelningen via lantmätarens redovisning och protokoll. Kartor saknas så vitt jag vet. Störsbäcken omnämns inte. Av detta kan man dra slutsatsen att ingen odlad mark fanns i byn när storskiftet inleddes. Däremot förekom slåtter på ängarna från Störsbäckens utflöde i Letsjön och upp mot byns nuvarande odlade marker. Namnet Letsboängarna förekommer i handlingarna där bönder nere på socknen också hade del i. Även på ängarna och myrmarkerna sydost om byn, efter nuvarande vägen till Hedsta, förekom slåttermark med namn som Blötmyran (eller Skrubb) och Hästmyran.

Det är intressant med dessa lokala namn på markområden, som förekommer bl a i lantmäterihandlingarna. De berättar också nått om bygden och folket. Jag är inte kunnig i vare sig dialekter eller ortsnamnsbeskrivningar men det är intressant att fråga sig varifrån namnen är hämtade. Letsboängarna är enkelt att förstå. Men varifrån har Hästmyran fått sitt namn. Kan det var så att den fått namn efter vår största myra som bygger sina bon i gamla träd och stubbar. Hästar betar inte gärna på myrmarker vad jag vet. Namnet Blötmyran är enkel att förklara. Det var naturligtvis blött i dessa våtmarker under vår och inpå sommaren - före utdikningen. Men varför kallas den också Skrubb eller Skrubbtäkten? Vad kommer det ifrån? Ett tiotal platser i länet har namnet Skrubb. De flesta har med odlad myrmark att göra utom ett par gårdar, där den ena efter mansnamnet Skrubb (Ängersjö) och den andra efter en ägare som hade öknamnet Skrubben (Enånger). Jag tror namnet har mer med slåtter på våtmarker att göra än med odlad, blöt myrmark. Uttrycket hackslått förekommer d v s att med lie slå dikesrenar och stenbackar men sa man så när det gällde myrslåtter? Fanns det ett särskilt ord för Skrubbslått? Våtmarkernas naturliga gräsväxt har urminnes nyttjats för slåtter men på riktigt blöta marker måste det ha varit klent med växten. Var det sista man skrubbade åt sig?

Senare blev marken odlad. Av vem eller vilka berättar inga arkiv men blev därmed av ekonomisk intresse. När laga skiftet genomfördes i Västra fjärdingen styckades Skrubb i flera ägor som tilldelades byarna Nore, Heden och Rångstra. Hemmanet Heden no 5 tilldelades en del av Skrubb, inte som odlare utan i kraft av sitt skattetal i jordeboken. Den 2 januari 1861 arrenderar änkan Margareta Olofsdotter med sin son Pers samtycke ut marken till Per Olofsson och Brita Hansdotter i Hedsta att:
 …..under 50 års tid räknat från 14 mars innevarande år våra två tredjedelar i den så kallade Skrubb eller Blötmyran belägen väster om Hedsta by vilken under sista nybruksdelningen tillfallit vårt hemman no 5 i Heden. Lägenheten är för närvarande uppodlad och utgör 2/3 av den total arealen på 9 tunnland 2 kappland och i uppskattning 2 tunnland 30 1/3 kappland för vilket arrendatorn Per Olofsson årligen skall erlägger till varje år skulle betala tre riksdalar fram till 1876 då arrendet ökar till 6 riksdalar...

Inga rättigheter till skog ingick i avtalet endast vad som oundgängligen behövdes för att vårda stängsel och då endast gran. Om ägaren efter 50 år skulle välja att återta marken för att återlägga den till hemmanet gällde sedvanliga villkor, d v s ersättning till arrendatorn efter godemäns värdering av odlad ord och eventuell tillkomst av åbyggnader som lador (1). 1876 såldes marken till Lars Henriksson Lund när han köper ”Lunds”.

Hemmanet Heden no 5 var delat efter arvskifte. En tredjedel av hemmanets äga på Skrubb som tillföll änkans, Margareta Olofsdotter, son Jonas, inskriven på folkskolelärarseminariet med efternamnet Hedenius, köptes senare av soldaten Anders Kämpe som då ägde Per Klangs torp d v s Kämpes. Skrubbs eller Blötmyrans myrjordar var indelade i ytterligare några ägor. Vi arrenderade en några år i min barndom för både höslåtter och kornodling. Den låg längst bort, sydost från byn räknat, och vette mot Hästmyrbäcken. På ägan fanns två mindre lador. En av dessa lador finns nu på gården där hemma. I Hästmyrbäcken fanns linål, d v s bäcknejonögans larver, i bottendyn, 10-15 cm långa, ett alldeles utmärkt bete vid spömete. Här minns jag också att det fanns mängder av stora gröna gräshoppar, som jag nu vet kallas stor vårtbitare. I brist på annat att syssla med, medan de vuxna hässjade och räfsade jagade jag dessa stackars insekter och plågade dessvärre ihjäl några också. Idag lär ingen hitta någon linål i bäcken och vårtbitarna har säkert hittat en annan och bättre lämpad ängsmark att vistas i. Om det nu finns några vårtbitare kvar i trakterna. För min del får jag anslutna mig till Zarah Leander - jag kan ej längre höra syrsor.

 I min ungdom kunde man här se gulnande kornåkrar. Idag är Skrubb på väg att växa igen med lövsly. Området mellan Skrubb och Hästmyran kallades förr Skrubbsnåret. Det är väl vad man kan kalla hela området idag.

 Störsbäckens marker noteras inte i storskiftets handlingar. Om man går till de geometriska jordböckerna redovisas bara det som var utslagsgivande som skatteobjekt, förefaller det. Det kan alltså vara så att svedjemark, betesmark eller beteskogar utelämnades vid karteringen. I arkiven förekommer ord som Störsbäckssvedjan och Svedjan, den senare beskriven som mark mellan Backarvalls fäbodskog och Letsbos bylöt. Det betyder att här förekommit svedjebruk, kanske långt tillbaka i tiden. I så fall i lövskog, vilket var det vanligaste, för att förbättra betet. Men även för att odla råg, en möjlighet som togs tillvara de första somrarna efter svedjan. Svedjerågen eller fallrågen gav ofta hög avkastning. Under goda skördeår mer än tiofallt. Den höga stråväxten, långt över en meter, gav underlag till foder. Svedjebruk i mogen barrskog förekom i trakter där finnar slagit sig ned. Jag har inte funnit någon finsk invandring till Letsbo och dess utmarker. Finnarna slog sig ner i de norra delarna av Västra fjärdingen, i det som senare blev Ramsjö socken, vilket namnet Finneby skvallrar om.

 Så här beskriver Pehr Schissler i sin bok Hälsinge Hushålding (1749) svedjebruket och nyodling vilket kan vara en bra inledning på Störsbäckens historia: Sockenallmänningarna innehöll ofta odlingsbar mark som många bönder ville odla upp men hindrades av bönder med goda marker hemma i bolbyn ofta med argumentet att det minskade mulbetet. Det gällde särskilt mark ute i fjärdingskogarna... 
 ….antingen rothögg man alla träd och brände upp både träd och rot. Året därpå plöjde eller flåhackade man jorden och sådde råg, eller så fällde man stående träd vid stubben, brände och lät det ligga två till tre år och sådde råg. Rågen var inte densamma som åkerrågen utan med spetsigare korn och på längre strå. Fjärde året river man upp stubbarna och brände på nytt vilket kallades att "kåsa". Den senare bränningen sker strax före midsommartid. Svedjor kunde ligga långt från hemgården då endast för rågen. 

 I brist på uppgifter i storskifteshandlingarna får husförhörsboken från 1767 till 1781, den äldsta bevarade i Ljusdals församling, vara min källa. Här finner jag min morsmors mormors mormor Karin Hansdotters bror Jon Hansson och hans hustru Malin Ersdotter i ett torp under Letsbo by, förmodligen hemmanet Letsbo no 1, Utigården, som ägs av Pär Olsson. I förhörsboken antecknas Jon som torpare, den ende torparen under uppslaget Letsbo.

Lillmans torp under renovering
Jon flyttar från Wåsan (Finneby) 1769 till Letsbo där han blir han dräng på Utigården och träffar pigan Malin Eriksdotter (eller Ersdotter). De gifter sig den 26 februari 1775 (2) Av vigselboken och husförhören är det i Letsbo de anses vara s a s kyrkskrivna. Följer man förhörsböckerna åren framåt är det ingen tvekan om var paret bosätter sig. Det är på svedjemarken väster om Letsbo som senare kommer att kallas för Störsbäcken. Där slår de sig ner, möjligen vid ett redan påbörjat nybruk, sannolikt med ägarens till Utigården goda minne, möjligen i samråd med andra bönder i Västra fjärdingen, eller på jord som tidigare varit på sin höjd betesmarker. Flyttar de in i en stuga på plats eller bygger de nytt? På den frågan finns inget svar men jag kan på goda grunder påstå att platsen är där Lillmans torp ligger idag. Kanske flyttade de till och med in i den stuga som står där idag; en svindlande tanke.

Jon var född 15 december 1741 (3). Hans föräldrar var min mormors mormors mors föräldrar, korpralen Hans Weinert och Märta Jonsdotter i Wåsan (Finneby). Malin Ersdotter var född 11 maj 1748 och dotter till soldaten Eric Abbore och hans hustru Anna Olofsdotter i Skogsta.

De nygifta nybyggarna mötte en vardag av tungt och slitsamt arbete för sin försörjning. Nyodlarens verktyg var eld och flåhacka. De första somrarna när svedjan gett sina skördar återstod bara rensa upp bland stubbar och stenar och odla marken för nya skördar. I dag skvallrar röjningsrösen i byn om vardagar av slit. Marken söderut från deras enkla stuga ner mot bäcken blev den först odlade marken i byn. Råg förekom men korn var det vanligaste sädeslaget, i bland blandat med råg. Nyodling var ett slitgöra - att med flåhacka förvandla ett stycke mark till åker krävde sin man och många arbetsdagar - men det viktigaste var sommarens slåtterarbete.

 Djurhållning för mjölken och köttet var det som svarade för livets nödtorft; vinterfoder dess förutsättning. Långa dagar och ljusa kvällar fick under sommarhalvåret ägnas åt att samla vinterfoder. På övergivna svedjemarker, slåtterängar och myrmarker, ofta avlägsna, togs fodret tillvara, kruståtel blandat med örtväxter, inte särskilt näringsrikt. Det torkades på enkla hässjor eller hässjegolv och - för den som saknade häst, vilket de flesta gjorde vid den här tiden – för fot forslas hem på en släde i vinterföre.
Det första djuret i en torpares djurbesätttning var geten. När den viktigaste slåttern var över kompletterades skörden med lövtäkt för getterna. Den näringsrika och lättsmälta getmjölken var basföda i torparhushållet. Den kunde även ges till små barn. Skörden av kärvlöv borde vara minst tre tjog kärvar per get eller får.

 Jon och Malin får 1777 (4) en son som döps till Hans efter sin farfar. Året därpå får de ytterligare en son som dör samma dag och nöddöps till Eric efter sin morfar. I mitten av 1780-talet får Jon och Malin grannar. Soldaten Lars Roth med familj, den förste indelte soldaten i byn, flyttar in i den torpstuga soldatroten uppfört.

Ett sparat kapital för en torpare.
Silverbägare c:a 13 cm hög
6-7 cm i vidd
 För Jon blir det tjugo år som nybrukare och torpare i Störsbäcken och med en viss framgång visar det sig. Han dör den 10 april 1796, endast 54 år gammal, av håll och styng, d v s i lunginflammation (5). Den 15 juli samma år blir det bouppteckning. Änkan Malin Eridsdotter lät uppteckna vari qvarlåtenskapen som fanns i boet efter dess make Jon Hansson hvilken efter sig lämnat sonen Hans och befanns som följer (6). I boet fanns ett litet sparat kapital i form en silverbägare om 8 lod (105 gr) och tumlare i silver om 2 lod (27 gr), tillsammans värderat till 4 riksdaler och 8 skilling. Tenn, koppar och mässingföremål men, det viktigaste, 2 kor, en kviga och åtta getter och en liten bebygd gård värderad till 40 riksdaler. Många slitsamma dagar, 20 års hårt arbete, spett och flåhacka, har förvandlat svedjemark till odlad åker och sval, tillräcklig i areal för en djurbesättning av både kor och getter – en beundransvärd odlargärning. Dessutom ett eget liten kapital undanstoppat för dåliga tider. En reserv stor nog att ersätta en ko om olyckan var framme.
Tumlare i silver. 6 cm i vidd
3-4 cm hög

Några månader efter bouppteckningen, 23 november 1796, dör också sonen Hans, 19 år, i häftig feber även kallad brännsjuka och ett samlingsnamn för inflammationer med hög feber (7). Malin Ersdotter blir ensam på torpet. Livet går vidare för henne och för byn. Och berättelsen fortsätter....

1 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Småprotokoll., SE/HLA/1040051/A II/19 (1861), bildid: A0033964_00021 
2 Lysnings- och vigselbok 1732-1830. Ljusdals kyrkoarkiv. SVAR bildid C0031672_00037 
3 Ljusdals kyrkoarkiv, Födelse- och dopbok 1732-1810. SVAR bildid C0031668_00048 4 Ljusdals kyrkoarkiv. Husförhörslängd 1781-1790. Sid 216. SVAR bildid C0031620_00237
4 Ljusdals kyrkoarkiv. Husförhörslängd 1781-1790. Sid 216. SVAR bildid C0031620_00237 
5 Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/2 (1792-1843), bildid: C0031675_00032 
6 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/4 (1791-1804), bildid: C0100599_00658 
7 Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/2 (1792-1843), bildid: C0031675_00035

fredag 26 oktober 2012

Den halte skräddare Per Hallberg


Ett levnadsöde, hämtat ur arkiven, om både brott och straff och ett liv i handikapp handlar detta personporträtt om. Med kyrkans eviga fördömande för ett par snedsteg i ungdomens år levde han, skräddaren Pehr Hallgren, som den 21 december 1886 avled av slag i Störsbäcken, 58 år gammal. Var hans enkla boning i byn låg vet jag dessvärre inte. Och ingen annan heller.

Det uppstår problem när man skall skildra en persons levnadshistoria för drygt hundra år sen. Kvar finns i de flesta fall inga andra minnen än arkivens noteringar, korta och torftiga, om än sanna i den meningen att det var så kyrkan och den med kyrkan sammanflätade staten uppfattade personen. Det blir ett avskalat och från nyanser påvert berättande om man inte samtidigt ser sig omkring i den miljö och det samhälle personen levde. För många handlar släktforskning om att vända blad i kyrkböcker och andra arkivhandlingar för att söka sig bakåt i tiden så långt som möjligt, andra samlar ”kända” person i släktleden. För mig handlar släktforskning om människor. Därför berättar jag om denne halte skäddare som dog i Störsbäcken där ingen längre kommer ihåg var han bodde. Jag är inte släkt med skräddarn även om det visar sig att han korsar mina släktled. Om jag tar arkivens korta anteckningar och ställer dem emot det samhälle Per Hallgren levde i, växer det under hand fram ett fylligt personporträtt. Jag gör många antaganden och tar några friheter men i stort tror jag att denna berättelse är sann.

Pehr föddes 4 maj 1828 i soldattorp i byn Valla på östra stranden av Ljusnan i Färila socken1. Hans föräldrar var soldaten Pehr Backström och Gölin Persdotter. Han var den äldste i en syskonskara på fem; Marget f 1831, Jonas f 1834, Eric f 1836 och Sven f 1839. Det var trångt i soldatstugan, inte ovanligt. Det året föddes i Färila 66 barn, 33 pojkar och 33 flickor. Barndödligheten var stor. Tre barn överlevde inte förlossningen. 7 pojkar och 5 flickor dog före sin ettårsdag.

Färila socken var glest befolkat på den här tiden. 1830 bodde i socken 2332 personer, 1143 män och 1189 kvinnor. Det var fördelade på 460 hushåll i ett 30-tal byar. 20 hushåll var välbärgade, hvad till deras försörjande erfordras, 417 hushåll hade vad som behövdes för att försörja sig, 23 hushåll var i behov av sockenbornas hjälp. Nästan 50 % av hushållen bestod av mer än 6 personer. Jordbruket dominerade. Nära 90 % av hushållen fick sin försörjning från vad jorden gav, 188 hushåll räknades till bondeståndet, 110 hushåll bodde på torp och nybyggen. I backstugor och inhysta på gårdarna fanns ett 60-tal hushåll. I socknen fanns 37 soldater som vid sitt soldattorp hade sin jordlott för sin försörjning jämte det som soldatsolden gav. Allmänt rådde självförsörjning. Goda skördeår dukade bord, sen vår och tidig nattfrost tömde förråden. (I dag har socknen cirka 3 800 invånare).

Det var fattigt i Pehrs hem, som alla andra soldathem, men mat tror jag det fanns för dagen. Soldaten Pehr Backström redde sig gott som avskedad soldat och blev med tiden bonde i Ljusdals socken.

I det bondesamhälle Pehr växte upp i var man ansedd vuxen så när man ”läst för prästen” och ibland innan dess. En arbetsför person var skyldig att ta anställning om man inte kunde försörja sig på annat sätt, d v s hemma på gården. Det hette att envar må ha ”laga försvar”. Den som inte hade anställning, eller kunde visa att man sökte arbete, kallades ”försvarslös” och kunde förpassas till tvångsarbete. I senare lagstiftning kom det att kallas ”lösdrivare”. Något val fanns det inte för en soldatson. Torpet kunde inte ge försörjning. En drängtjänst väntade.
Pehr fick sin första stadiga drängtjänst hos bonden Anders Wallin i Valla 1844, 16 år gammal. Där stannade han till hösten 1845 då han flyttade hem till soldattorpet i Valla. En ny drängtjänst fick han hos bonden Måns Jonsson i Ytteryg. Där han blev kvar till 1847 då han flyttar till bonden Erik Ersson i Yg. Han börjar nu använda sig av efternamnet Hallgren. Under hösten 1849, 21 år fyllda, förändras hans liv som dräng under den stränga tjänstehjonstadgan2. Han ertappas som tjuv, häktas och förs till länsfängelset i Gävle dit han anländer 22 september. I fängelsets förteckning över intagna fångar noteras ”drängen Per Persson Hallgren 21 år gammal född uti Valla by av Färila socken nu i tjänst hos bonden Erik Ersson i Yg, mörklagd och ordinarie längd. För första resan stöld utan inbrott häktad av länsmannen i Färila socken”3.

Den 3 oktober blev han återförd till Ljusdal för att inför häradsrätten rannsakas för sitt brott; stöld utan inbrott till ett värde av 18 riksdaler. Häradsrättens utslag blev böter 54 riksdaler och 10 skilling för första resan stöld. I brist på pengar förvandlades straffet till 15 dagars fängelse på vatten och bröd samt uppenbar kyrkoplikt. Brottet var inte bara straffbart enligt statens lagar utan också en förseelse sedd ifrån kyrkan. Pehr saknade pengar, förklarade sig nöjd med domen och återfördes till länsfängelset. Den 16 oktober påbörjade han sitt vatten- och brödstraff som avslutades 30 oktober. ”Hallgren avbidar kyrkopliktens undergörande” till 4 november då han inför församlingen i kyrkan i Gävle fullgör ”uppenbar” kyrkoplikt4. D v s att han under högmässan, inför församlingen, gick upp på pliktpallen, erkände sin skuld och betygade sin ånger. Med en viss lättnad för Pehr vill jag påstå. Här var det ingen som kände honom. Han slapp känna skam inför sockenbor hemma i Färila och dra ytterligare vanära över sina närmaste. Den 5 november fick han lämna länsfängelset, frihetsberövad under 44 dagar för ett straff; 15 dagar vatten och bröd.

Väl hemma på torpet i Valla, utsatt för allt skvaller i socknen, deltar han i husförhör och prästen noterar för första gången ”poenas furti luit” , ett”kainsmärke” som Pehr får bära i återstoden av sitt liv. Diskret på latin visserligen, endast för lärde man, men en ständig påminnelse om det brott han begått. Kyrkan, med sitt behov av kontroll över församlingsborna, såg till att hans kainsmärke – sonat straff för stöld - följde honom livet ut även när han flyttar till annan församling. Androm till varnagel.

Det blev inga fler drängtjänster för Pehr. Brottet var sonat på länsfängelset och i kyrkan men ute i byarna var han fortfarande en dömd man. Han vistades i hemmet, utan arbete och inkomst. Under våren 1950 ertappades han på nytt vid ett inbrott. Den 9 maj blev Pehr, ordinär växt med ovalt ansike, mörkt hår och grå ögon, av länsam J O Pira förd till länsfängelset i Gävle för avbida rannsakning för andra resan stöld. Den 30 maj hämtades han för att inför häradsrätten i Ljusdal den 1 juni stå till svars för sina gärningar. Den 3 juni återkom han till fängelset dömd till ansvar för andra resan stöld och första resan inbrott. Pehr hade även denna gång förklarat sig nöjd med domen.

Först den 2 juli kom rättens utslag till länsfängelset som noterade att Pehr blivit dömd att för 2:a resan stöld till ett värde av två riksdaler samt för 1:a resan inbrott straffas med 14 dagar fängelse vid vatten och bröd samt utfå uppenbar kyrkoplikt. Först den 3 juli påbörjades bröd- och vattenstraffet som pågick till 16 juli. Söndagen den 21 juli utstod han den uppenbara kyrkoplikten i Gävle kyrka. Och fick samma dag lämna fängelset. Denna gång blev det 72 dagar i fängsligt förvar.

Väl hemma på torpet i Valla blev under hösten dags för husförhör och prästen upprepar sin återkommande anteckningen, denna gång med tillägget bisi betydelsen sonat straff för stöld två gånger. Pehrs far lämnar sin soldattjänst 1851 men familjen bor kvar på torpet. Någon drängtjänst får inte Pehr. I vart fall finns inga spår i husförhörsboken. Bland sockenbor är han ”tjuven”. Men nånting händer från 1851 till 1854. Pehr uppges vistas i Ådalen och samtidigt antecknas att han är ”ofärdig”. Han har benprotes eller som det antecknas senare i en husförsbok han ”går på träben”. Vad kan ha hänt? Olycka, kanske. I vart fall måste det ha skett efter 1850. I länsfängelsets personbeskrivning nämns inget handikapp. Det borde det ha gjort.
Pehr vistas i ett par år i Ådalen. Det är möjligt att han här fick sin benprotes av trä och kanske någon form av utbildningen till skräddare.

1856 är Pehr åter i hemmet i Valla. Ingen drängtjänst väntade en ung man med träben än mindre med hans förflutna. 1859 flyttar han till Sillerbo i Ljusdals s:n. Han tar ut flyttningsintyg i april. Där noterar prästen det ständiga poenas furti luit, bis. Ja, var det där ordet bis skulle infogas var det delade meningar inom ortens prästerskap. Ibland blir det före ordet luit, ibland efter. Flyttningsbetyg kallades i dagligt tal för ”prästbetyg”. Och inflyttade personer fick i inflyttningsboken sitt betyg infogat under kolumnen frejd, med det normala vitsorden god, välfrägd, artig, ärlig, eller anständig; en källa till makt för präster och arbetsgivare. Men för Pehrs del blev det i Ljusdals församlings inflyttningsbok det året ”tjuv5. Tänk, det har gått nästan 9 år sedan han avtjänade sitt straff; 14 dagar på vatten och bröd med kyrkoplikt.
Samma år flyttar också föräldrarna till Ljusdals församling och bosätter sig på en gård under Sillerbo no 4 i den lilla byn Stömmarn. Gården som har ett skattetal om 1 öres 6 penningland jord och skog köper de den 22 januari av bonden Anders Larsson på hemmanet Sillerbo no 4 för 1 570 riksdaler riksmynt. Här återsamlas syskonen Eric, Sven och Marget. Deras bror Jonas är död sedan 1847. Pehr vistas i Sillerbo ensam i eget hushåll. Det är troligt att han nu livnär sig som skräddare även om det inte framgår i husförhörsboken. Han kallas soldatsonen. I brist på dagens personnummer var det viktigt att utöver födelseår och -datum skilja personer åt genom ståndämbeteyrke eller näringsfång – förhörsbokens första kolumn. Om inte. fick man presentera dem som backstugusittareinhysesman eller fattighjon. Kompletterat med lyten; svagsintblinddövstum - eller i Pehrs fall ofärdig. Varför får inte Pehr kallas skräddare, kan man fråga sig. Ja, det kan vara en eftersläpning från den tid då sockenstämman utsåg sockenskräddare, en stadga som ändrades 1846. I socknen fanns den här tiden åtta skräddare hos vilka ett öppet och fritt val av skräddaryrket inte hos alla välkomnades. Tradition har makt.

Brodern Eric övertar gården Stömmarn 1862 mot bl a födoråd till föräldrarna Pehr och Gölin. 1904 säljer han gården till en familj Wallberg från Föne. Wallgrens dotter Anna blir den som genom arv övertar Stömmarn 1918 och bildar familj med min farbror Gottfrid Johansson. De får fyra barn, mina kusiner Eric, Karl, Vide och Helen. Men det är, som Kipling skulle sagt, en annan historia.

Pehrs bror Sven flyttar 1866 ill Letsbo och gifter sig med Karin Jonsdotter, min mormors syster och de nygifta paret övertar gården Brasens. Det blev inget långvarigt äktenskap. Efter varnad för oenighet i äktenskap, enligt prästen anteckningar i husförhörsboken, går de skilda vägar och lever åtskilda resten av sina liv utan att ta ut skilsmässa.

Pehr vistas i Finneby några år men flyttar hösten 1873 till Letsbo och bosätter sannolikt i redan då i Störsbäcken. Här blir han nu skräddare även i kyrkans mening och har eget hushåll. Var i Störsbäcken han bosätter är en obesvarad fråga. Men det borde varit nära den mark och torpstuga som låg under gårdens Brasens. Dit flyttar min mormor och morfar, Nils Persson Lillman och Märta Jonsdotter, när de gifter sig 1876 och som de köper ut från stamhemmanet 1881.

Pehr var 45 år när han bosatte sig i Störsbäcken och blev något av bygdens byskräddare. Av allt att döma var det behovet av vadmalskläder han svarade för. Finkläder, i mån det fanns behov, överläts nog till andra skräddare nere på socknen. Några dagar före jul, den 21 december, 1866 dör han akut i hjärtinfarkt6 – i slag skriver man i dödsattesten. 58 år 8 månader och 16 dgr.

Några dagar efter nyåret förättas bouppteckning i hans hem. Närvarande var hans syskon Eric, Sven och Margareta och boets tillgångar och skulder antecknades och värderades. Så mycket av värde fanns det inte i hemmet utöver en mindre stugubyggnad, oinredd som värderades till 200 kr. I övrigt personliga tillhörigheter som en bössa, ett fickur, två par glasögon, i möbler en kökskänk, ett par stolar, ett par kistor, husgeråd, sängkläder, några rockar och byxor, allt till någon kronas värde. Från sitt skrädderi efterlämnade han en symaskin värd 40 kr, 5 alnar vadmal av något högre kvalite och 3,5 aln av något lägre, tygstycken och bolsterväv, 26 trådrullar, diverse knappar. Allt värderades till 900 kr. Men Pehr hade också skulder. Sven Norell i Letsbo var han skyldig 101 kr 31 öre samt 3 kr i ränta mot revers och en del handlån från andra personer i byarna ner till 1 kr. Men fordringar då? Betalade alla kontant tro, eller var det så enkelt att Pehr inte hade gjort några anteckningar. Och vem ville påminna? Efter avdrag för begravningskostnader blev behållning 430 kr7.

Ett liv var tillända under en tid då själva statskicket förutsatte att lagen och kyrkan följdes åt. Kyrkans ställning som gammal och vördnadsbjudande institution uppfattades stå över allt. Vad den enskilde eventuellt tyckte och tänkte vad rätt och riktigt var, fick vika för kyrkan. Var det en betydelselös handling att på pliktpall erkänna sin skuld, betyga sin ånger och utlova bot och bättring? För både brottsling och präst? Skam och vanära följde den med till evigheten?

Pehr begravdes i Ljusdals kyrka den 2 januari 1887. Sin grav fick han på gamla kyrkogården.








1 Färila kyrkoarkiv, Födelse- och dopböcker, SE/HLA/1010041/C/3 (1779-1861), bildid: C0030805_00167
2 En samling bestämmelser som reglerade förhållandet mellan husbondsfolk och tjänstehjon. Denna kungligt nådiga legostadga, från 23 november 1833 ,ansågs så viktigt menigheten att två gångar om året, i mars och september, kungjordes från predikostolarna i landets kyrkor.
3 Samling av fångförteckningar för Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens respektive län, Gävleborgs län, SE/HLA/1160029/1/19 (1849), bildid: A0032018_00201
4 Det fanns två olika kyrkoplikter, den uppenbara och den enskilda. Den uppenbara skedde inför församlingen medan den enskilda förrättades i sakristian tillsammans med präst och utvalda sockenbor.
5 Ljusdals kyrkoarkiv, In- och utflyttningslängder, SE/HLA/1010113/B I/2 (1796-1860), bildid: C0031666_00090
6 Ljusdals kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/HLA/1010113/F/3 (1862-1887), bildid: A0014522_00132
7 Ljusdals tingslags häradsrätts arkiv, Bouppteckningar och arvskiften, SE/HLA/1040051/F II/18 (1885-1887), bildid: A0034015_00407